Fredrik Sjöberg har skrivit en redan klassisk essä om "Det läsbara landskapet". Han menar att naturupplevelsen bottnar i ens biologiska läskunnighet. Påstår att naturen kan begripas som litteratur eller upplevas på samma sätt som konst eller musik. Ta exemplet fågelsång. Då skogen är full av rödhakar, järnsparvar, taltrastar, grönfinkar, trädkrypare och gärdsmygar som sjunger för allt de är värda. För den som då kan skilja dom åt, ta dom på sången, kan något om deras liv och leverne kan naturen börja läsas och förstås. När det gäller musik, konst och dikt finns det kurser och handböcker som lotsar tänkandet och upplevelsen fram i godkända traditionella banor och ger den intresserade all hjälp som behövs för att nå den känsla man vill väcka. Arméer av litteraturälskare och musikpedagoger lägger ner sin själ i att få oss att öppna våra ögon och öron och lära oss förstå det där som till en början bara känns fel, ful och helt jävla obegripligt. Samma sak gäller naturen. Ju mer man vet, ju fler glosor man lär sig, dessto mer kan man läsa i den ... och kanske förstå lite mer. Och ju mer finstilt texten blir, ju fler fotnötter upplevelsen får, dessto mer syresätts egna tankar och känslor. Undrar om han har rätt? För naturen erbjuder knappast någon uppbyggelselitteratur. Man får vara beredd på det mesta inombords.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar