Visste inte att religiösa under århundraden uppfattat naturens skönhet som ett Djävulens bländverk som förvänder vår syn och leder oss bort från de viktiga tankarna. Måste ha varit några få udda personligheter som drev den linjen. För redan i neanderthalgravarna hittar vi nedlagda rester av blommor. Visst har 1800-talets romatik och 1900-talets urbanisering lett till att många tappat kontakten med naturen, men å andra sidan vet vi att städernas folk flyttat Gud ut ur kyrkan och in i naturen. Stadsfolk använder ofta naturen som Sörgårdsidyll. Så Hieronymos Boschs målning handlar nog inte bara om naturens ondska utan lika mycket om människors. Och hur var det Harry Martinsson sade? Gränsen mellan oss och djuren går inte utanför oss utan inom oss. Inget djur kan vara så grymt som människan. Inget djur kan vara så kärleksfullt som människan. Visst finns det "ondska" även i naturen. I form av torka, stormar, bränder, missväxt, skyfall, jordsjukdomar, parasiter och annat. Med missväxt och svält för människor och djur som följd. Men det finns också en gammal konsttradition att framställa groteska djur, t ex i norska stavkyrkor från vikingatid eller romansk kyrkokonst från 1100-talet. Eller varför inte Sheila-na-Gig från Irland och England? Hon som visar sitt kön? Jobbade inte Bosch inom ramen för denna groteska tradition? Eller ska allt han gjorde tolkas utifrån hans medlemsskap i en ultrareaktionär religiös sekt? Inte vet jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar