Jakt med löshund bygger på att älgen försvarar sig mot varg. Älgens försvarsvapen är klövarna, inte tjurens horn. Dom används mot rivaliserande tjurar under brunsten.
Hur kan då en älghund ställa en älg? Hundens uppträdande när den närmar sig avgör om älgen står eller flyr. Hunden bör helst närma sig lugnt och inte utlösa älgens flyktinstinkter. Genom taktfast skall leds jägaren till älgen, samtidigt som älgen blir "sövd" av den skällande hunden.
Kalvkor har lättare att stå i upptaget än ungdjur och tjurar, och särskilt bra står kor med tvillingkalvar. Gamla tjurar tar hundens närvaro med lugn, ungdjur kastar runt och drar iväg så myrvattnet stänker när hunden skäller. Just så älgen får syn på hunden, är risken störst att djuret skall fly.
Hunden ska alltså närma sig älgen lugnt, inte rusa fram och börja skälla. Det bästa är att hunden vänjer älgen vid sin närvaro innan den börjar skälla. Trevande voff följs av försiktiga skall. Då avtar älgens flyktinstinkter och älgen blir nyfiken på hunden. Skalltätheten ska först vara låg och hunden bör hålla ett relativt stort avstånd till älgen.
Hur hunden vet vad den ska göra? Den ärver sitt genetiska program, men numer tror forskarna att det inkluderar instruktioner för hur, när och var de gener den har ska användas.
Denna information är visserligen ärftlig men finns inte alltid lagrad i DNA-sekvensen, genomet, utan i det så kallade epigenomet. Molekylärt sett kan man säga att epigenomet utgörs av olika mönster i den kemiska förpackning som skyddar och delvis döljer de långa DNA-molekylerna i cellkärnan.
När det epigenetiska mönstret förändras blir olika delar av DNA-sekvensen blottad och tillgäng för avläsning. Epigenomet är cellens operativsystem. Kanadensiska forskaren Moshe Szyf med kollegor, som visar att beteende kan »kvasinedärvas« genom epigenetiska mekanismer. Råttungar som i ett experiment togs om hand »kärleksfullt« av sina mammor genomgick en epigenetisk förändring av genuttrycket som fick konsekvensen att de blev mottagliga för ett hormon. Hormonet påverkar i sin tur avkommans beteende så att den blir mindre påverkad av stress. Om ungarna istället uppfostrades av en annan sorts råttmamma, som ger mindre uppmärksamhet, inträffar inte de epigenetiska förändringen i avkomman och nedärvningen bryts. epigenetiken visar att arv och miljö är mer ihopkopplade än man under lång tid har trott. Allt enligt KI:s Medicinsk Forskning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar