För 30 000 år sedan flöt det vi idag kallar för den Blå och Vita Nilen samman. Ett nytt flodsystem bildades, och samtidigt började folk i nordöstra Afrika att anpassa sig till den enormt rika växt-, jakt- och fångstmiljö som Nildalen nu erbjöd. Vi ve att redan för 15 000 år sedan utnyttjades vilda ädelgräs av specialiserade samlare från Qadankulturen i norra Nubien och södra Egypten, men också att det inte ledde till någon egentlig odling.Nildalens åkerbruk och boskapsskötsel utvecklades inom ramen för två skilda traditioner: en nordlig och en sydlig.
Den norra traditionen hängde ihop med vad forskarna kallar för det sydvästasiatiska stråsädskomplexet och finns belagd från omkr 5000 f Kr vid Faiyum väster om Nildalen och i Merimde vid deltat. Där odlades vinterregnsgrödor som korn, vete och lin och man höll sig med får, getter, svin och nötkreatur.
Den södra tillhörde det afrikanska sädes- och boskapskomplexet som täckte höglandsområden i centrala Sahara och Sahelområdet mellan Tchadsjön och Nilen. Här användes lokala afrikanska gräsarter som utvecklades sädesslag - det främsta var durra från 6:e årtusendet f Kr.
Från 4:e årtusendet f Kr fick den egyptiska delen av Nildalen sin form med sädesodling (korn och vete) och boskapsskötsel som ekonomisk bas.
Badarikulturen i mellersta Egypten (århundradena omkr 4000 f Kr) fick i Övre Egypten en direkt fortsättning i Amratian (Naqada I) och Gerzéen (Naqada II), två faser i en enhetlig materiell kultur med ett rikt keramikhantverk och en begynnande kopparmetallurgi. Det fördynastiska slutskedet kallas Naqada III och ledde fram till enandet av Övre och Nedre Egypten. Bland de neolitiska kulturer som samtidigt blomstrade söder om Egypten kan nämnas den nubiska A-gruppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar