Georg August Wallin 1811 – 1852

Georg August Wallins levnadsbana hörde inte till de vanliga. När han 1811 föddes i ett enkelt tjänstemannahem på Åland i dåvarande storfurstendömet Finland, kunde ingen föreställa sig att han trettiofyra år senare utklädd till en from och skriftlärd muselman, med fara för eget liv, skulle avlägga ett pagrimsbesök i Mecka och Medina.

"Det är fan givet, men jag finner sällan mera nöje i annat sällskap än det av bönder och beduiner", skriver han i dagboken. Egyptens pyramider och Syriens antika inskrifter intresserar honom måttligt, men han är outtröttlig vad gäller samtal med befolkningen. Han vill lära känna deras livssyn, språk och seder. Umgås helst med gubbar, barn och kvinnor, av vilka han tycker sig lära mest.

Han tycker det är säkrare att färdas barfota med fattigt folk än att sluta sig till beridna och beväpnade hövdingar. Hans språkbegåvning var enorm. Talade inte bara sju europeiska språk utan också arabiska, persiska och turkiska. Dessutom
tack vare sin nästan professionella musikalitet, de halv- och kvartstoner som den rätta sjungande recitationen av Koranen eller härmningen av de olika beduindialekternas finaste nyanser inbegriper. 

Det är gripande att följa honom, när han efter åratals luffande i orienten återvänder till västerlandet. I öknen hade han mätt det mesta med sitt åländksa och finska mått, jämfört Nilens katarakt med Kumo älv och angett sträckan som pilgrimerna i Mecka sprang mellan Mervah och Saffa som "ungefär så lång som Esplanaden i Helsingfors". 

Men när han efter sju års frånvaro kommer hem skriver han: "Jag känner på mig själv att jag inte längre är för Europa, jag tycker nu att jag utan tvekan kunde leva återstoden av mitt liv i österlanden."

En professur i Helsingfors och smickrande internationell ryktbarhet väntade, men han anade att hans dagar var räknade. Tragiken i Wallins liv var att han, som utan men för sin hälsa vistats i kolerans och tyfusens Kairo, badat i Nilens bilharziasmittade vatten, halvårsvis livnärt sig på ruttet vatten och dadlar, sovit i öknens isvind och sammanlevt med spetälska tiggare, kort sagt att han, som levt som österiänning, från Europa bar med sig en smygande sjukdom.

Hans erotiska aptit, besök hos prostutuerade gav honom syfilis, som två år efter hans hemkomst ledde till hans död. I ett brev från de sista åren skriver han: 

"I livets dagsresa hade jag ett mål: att före solens nedgång komma fram till källan i fjärran öknen. Men mitt ök var uthungrat, dess puckel tom på fett, seraben (hägringen) på vägen förde mig vilse, varför jag, hungrig och törstig, med en beduins lugn och tacksamma (dhamdo Ullah (prisad vare Gud) lägger mig där natten kommit över mig, i den grop jag skrapat i sanden, för att avbida vad Herren skall sända med den randande morgonen: liv eller död."