Allt liv i Nildalen är koncentrerat kring flodens lopp. Sedd från rymden är Nilen band kantat av ett smalt grönskande bälte. Gränsen mellan Nilens bördiga grönområde och den omgivande öknen är markant. Att stå med den ena foten på den bördiga Nil-jorden och den andra i ökensanden kan upplevas som en gräns mellan liv och död. I årusenden har floden stigit och sjunkit. Matad av monsunregnen, började den ena av Nilens två armar, den Blå Nilen forsa mot huvudfåran och föra med sig det nitrathaltiga erosionsslam, vars blågrå färg givit flod sitt namn. I slutet av juli började vattnet i norra Nilen att stiga för att i mitten på september nå sin högsta nivå, omkring 6 m över den normala. Sen började det sakta sjunka. Först dök den ena landkullen efter den andra upp, sen frilades jorden täckt av fukt och extremt bördig nilslam. Först i februari var vattenståndet normalt och åkerbruket kunde börja.
Denna regelbundenhet, monsunregn och översvämningar, den ständiga nordanvinden p Nilen ( uppför floden seglade man, ner mot mot Medelhavet styrde man med åror ),
dygnets och årstidernas växlingar, allt sågs av de forntida egypterna såsom uttryck för världsordningen, "maat". Avvikelser orsakades av kaosmakter, "gereg".
Uteblev översvämningen uppstod hungersnöd, blåste det från annat håll än norr kom sandstormar. Inte undra på att folk undrade över hur det här hängde ihop. Vilka gudar som skötte maskineriet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar