Peter Gärdenfors har skrivit en artikel om istidens grottmålningar. De har alltid fascinerat och kommer att fortsätta göra så. Grottmålningar finns över stora delar av världen. I Sydeuropa finns de äldsta hittills kända, målade för cirka 40 000 år sedan, men förhistoriska målningar i liknande stil finns även i Nordamerika och i Australien. Fast då 10 000-tals år yngre. Ett problem för forskningen är hur målningarna kan uppvisa så stora likheter trots att de målats på olika kontinenter med tusentals års mellanrum ( tycker inte det är så konstigt - det är ju inga Picassomålningar de utförde utan djurmålningar ). De som målat bilderna kan rimligen inte ha kunnat påverka varandra över så stora avstånd i rum och tid ( kanske inte, men djur fanns ju alla kontinenter och i alla tider ). En annan gåta är varför man målade dem. ( Den intressanta frågan är varför de målade djur, inte landskap, inte människor ).
I ”The Nature of Paleolithic Art” (2006) framför nu Dale Guthrie, amerikansk professor i paleozoologi i Alaska, jägare och konstnär, tesen att det är tonårsgrabbar som stått för merparten av klottret i de europeiska istidsmålningarna. Med klotter menas könsorgan. Grottorna är fyllda av dom. ( Det har jag själv sett ). Till stöd för tesen att det är värstingar som ristat, har han mätt upp storleken på avmålade händer. De finns överallt i grottorna och tillhör småbarn resp tonåringar. Men Guthris stora poäng, jägare och djurexpert som han är, är den nogranna redogörelsen för den makalösa djurkännedom som dessa istidsmålningar uppvisar. Som bilden på det snart fölande stoet.
I ”The Nature of Paleolithic Art” (2006) framför nu Dale Guthrie, amerikansk professor i paleozoologi i Alaska, jägare och konstnär, tesen att det är tonårsgrabbar som stått för merparten av klottret i de europeiska istidsmålningarna. Med klotter menas könsorgan. Grottorna är fyllda av dom. ( Det har jag själv sett ). Till stöd för tesen att det är värstingar som ristat, har han mätt upp storleken på avmålade händer. De finns överallt i grottorna och tillhör småbarn resp tonåringar. Men Guthris stora poäng, jägare och djurexpert som han är, är den nogranna redogörelsen för den makalösa djurkännedom som dessa istidsmålningar uppvisar. Som bilden på det snart fölande stoet.
Guthrie konstaterar att här har människor, krypande på alla fyra, i skenet av fladdrande vekar i skålar fylld av djurfett, trängt hundratals meter in i smala, kolsvarta grottor .... För att måla. Så viktigt var det för dom..... Ofarligt var det inte heller. Urgamla skelett efter grottbjörn och sabeltandad tiger ligger kvar. Grottorna användes av både djur och människor. I årtusenden.
Guthrie påpekar att de riktiga grottmålningarna - inte klottrat - är enastående. Vilka proportioner! Vilka fäger! Vilken stilkänsla! Vilken djurkännedom! Som biolog häpnar han över vad han ser. Hur kunde de måla detta? För 40 000 år sen? Direkt ur minnet? I mörkret? Få till proportioner så vi ser exakt vad de ville att vi skulle se? Björnar, zebror, magnifika renhjordar och mammutar; ristningar avbildar djur som lax och sköldpadda.
Gärdenfors gillar inte Guthries bok. Den är inte tillräckligt teoretisk. Lämnar fler frågor obesvarade än besvarade. Tror jag det professorn. Det är bokens styrka. Det finns för mycket teori om grottmålningar och för lite verklighetsanknytning. Lyssnar hellre på vad en djurexpert ser och tänker inför djurmålningar än en skrivbordsmänniskas aldrig så intressanta teorier. Så begränsad och fyrkantig är jag. Vi kommer aldrig att få veta varför dessa målningar utfördes.
Dale Guthrie: ”The Nature of Paleolithic Art”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar