Läser Strindberg som man äter. Småtuggor, enstaka måltider, aldrig skrovmål. Läsa långsamt har sin helt särskilda njutning. Man hinner med skiftande stämningar, öppnar sig för reaktioner. Strindbergs "Ensam" närmar man sig bäst på det sättet. Så jag läser några sidor och lägger sen undan boken:
..."Vi förvånas över att vi icke ha åldrats sen sist. Det syns visserligen litet grått i skägg och vid tinningar här och där, men så finns det också de som blivit yngre sedan sist, och de erkänna att vid deras fyrtionde år skedde en märkvärdig förändring i deras liv. De kände sig gamla och trodde livet vara mot slutet; de upptäckte sjukdomar som icke funnos; överarmarna styvnade och de hade svårt att dra på överrocken. Allting föreföll dem gammalt och utslitet; allting upprepades, kom igen som evigt enahanda; det unga släktet trängde på hotande och tog ingen notis om de äldres bedrifter; ja, det förargligaste var att de unga gjorde samma upptäckter som vi hade gjort och vad värre var, de buro fram sina gamla nyheter som om de aldrig varit anade förut".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar