De svenska medierna har förvandlat sig till ett dårhus skriver Jan Guillou. Journalistkåren har frivilligt förvandlat sig till nonsenskakofoni. Som man satt en vuvuzela i var reporters hand. Den senaste tidens orgier i överhetsfjäsk i medierna står honom upp i halsen. En bok som ger bakgrund och sammanhang, undersöker hur kunglighet produceras och reproduceras finns här. Mattias Frihammars avhandling "Ur svenska hjärtans djup".
Intressantast är kapitlet om ett besök i verkligheten som kungaparet gör. I september 2004 var det Sollentunas tur. Bakom det några timmar långa besöket låg ett och ett halvt år av förberedelser, möten, planläggning och repetitioner. Frihammar följde och dokumenterade ansträngningarna. Var ska de flaggviftande barnen ställas? Hur många minuter ska kungen och drottningen tillbringa vid vägbygget? Vad ska de prata om under lunchen? Var ska hans majestät gå på toaletten och hur ska man dölja det faktum att sådana behov alls existerar? Och varför förvaras Carl XVI Gustafs använda servett i ett av Livrustkammarens magasin? Och varför är det så vanligt med porträtt av kungligheter på svenska utedass? Vad betyder det?
Det mest absurda i detta är kanske inte mängden arbetstid bakom besöket. ”En värdelös tillställning, både för kommunen, för de inblandade och säkert för kungahuset också”, säger en av de desillusionerade ansvariga i efterhand. Vad arrangemanget säger om kungligheternas liv? Genomregisserat ner till minsta vinkning, konversation och leende. När kommunen inte ville gå med på att flytta generalrepetitionen förklarade hovet prompt att utan repetition blir det inget besök. Om verkligheten inte är ordentligt inrepeterad ställs den in. Tydligare än så blir nog inte skådespelssamhällets logik.
Läs förresten August Strindbergs novell "Svenska Folket" i Nya Riket. Och när du ändå håller på - läs även August Strindbergs Lilla Katekes för Underklassen. Toppa sedan med Lars Molins "kunglig Toilette". Du lär inte ångra dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar