Egoister är vi allihopa. Mer eller mindre medvetna om saken. Empatiska är vi också allihopa. Mer eller mindre medvetena om saken. Ingen kan se sig själv i nacken. Tunnelseende har vi allihopa. Ja, utom du förståss.
August Strindbergs liv tog den normala vägen. I ungdomen uppkäftig och vild, i medelåldern tar skuldkänslor över alltmer, under ålderdomen försöker han försona sig. Fr a med sig själv. Han blev privattroende, men inte bara det. Under sina sista år lade han sig i strid mot samhället. Tog ställning för Norge under unionsupplösningen 1905, influerades av Bibeln ( fr a Paulus) under storstrejken 1909, läste de reaktionära filosofer som sedemera blev några av den framväxande fascismens vägröjare, varvade med hjärtevarma mystiker. Allt under sin kamp i försvars- och rösträttsfrågan, mot monarki och nationalismen. Hans misstro mot samhällets toppar ( kungen, Sven Hedin etc ) var bottenlös. Alla var bedragare. Fan själv i sin nakna egoism. Nu var inte religion längre "som katten för gamla kärringar - sista trösten".
..."Det är själviskheten eller den helvetiska härsklystnaden som förfalskar alla omdömen. Den vise och den religiöse försöker frigöra sitt omdöme från sin sociala ställning, sina intressen och sina passioner ...Intressen förblindar ... Den kristne finner sig med religiös resignation i fängelsets obehag och sätter inte bort sin tid på fåniga förslag att reformera fångvårdsstyrelse och direktörer" ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar