Lär känna någon annan än dig själv

Det sägs att man inte ska nagla fast sig vid sina egenheter och sitt temperament? Lätt sagt. Är något annat överhuvudtaget möjligt? Utan helhet blir man väl ganska egendomlig? Ändå är ju vår utan tvekan viktigaste förmåga den att kunna anpassa oss till olika livsformer. För det mesta en tillgång, men lika väl även en förbannelse. Egenskapen kan ta sig fruktansvärda uttryck ( Lyssna här på Göran Rosenbergs funderingar kring ämnet ).

De flesta av oss som inte tillhör samhällets olycksbarn är och vill av nödvändighet vara bundna till ett tryggt levnadssätt. Ändå drömmer de flesta om ett annat liv. Vardagen kan kännas trång. Som Ivar Lo sade: "Människan är en drömmare som går i ett par skor".

Vem har inte frågat sig vad som är meningen och om man själv lever? Eller går omkring i ett par skor och drömmer om att få känna sig levande igen? För de människor som berör oss, gläder och inpirerar oss, är ofta de som äger motsatsen: mångfald och rörlighet.

En av dom har sagt: -"Om jag kunde leva om mitt liv, fostra mig själv på mitt eget sätt, skulle jag inte vilja leva så att jag inte kunde lämna det, komma ur det. Varför? Jo, för att livet är så ojämnt, så oregelbundent och så mångformigt och ständigt i rörelse. Och jag tror att kan man inte känna att det är så man lever, så kommer man i konflikt med sig själv, blir inte sin egen vän? Än mindre blir man herre i sitt eget hus."

Vad man då blir? Nog mest sin egen slav. Om man bara går på i egna upptrampade fotspår och är så fångad av sig själv och sitt att man inte kan slå in på nya okända vägar?