David Attenborough’s Great Barrier Reef: An Interactive Journey

University of Queensland scientific research on the Great Barrier Reef is in the international spotlight with this week’s launch of an interactive website to complement BBCs television series.

Conservationist Sir David Attenborough and Atlantic Productions teamed with scientists and academic institutions – including UQ – involved in coral science to create the David Attenborough’s Great Barrier Reef: An Interactive Journeywebsite. Here. 

Förundran - en gudagåva

Jag har beundrat David Attenboroughs arbeten sedan 1970-talet. Dessutom har jag haft nöjet att få träffa honom i olika sammanhang. Ikväll satt jag trollbunden - stundtals förundrad, nästan tårögd - när jag såg BBCs direktsändning från London av den första delen av tre i Attenboroughs nya TV-serie om Australiens Stora Barriärrev.
Jag har varit där och dykt med sonen, men inte kände jag till sambandet mellan å ena sidan inlandsisens tillbakadragande - jorden runt - för 15 000 år sedan - och Stora Barriärrevets tillkomst? Havsvattenytans nivå steg och trängde årligen 100-tals meter in över den dåvarande australiensiska kusten. Än en gång tack David! Tänk att än en gång få vara tillbaka i Cairns och vara med på dyk längs Barriärrevet. Vilken glädje! Nästan som då jag en gång satt framme i cock-pit på Cathay Pacific under inflygningen och landningen i Cairns. Då som nu bor en femåring i mitt bröst!  

Fantasi

Sången till Bibbi är en av Taubes mindre kända. Enkel och vacker. Det är en dialogvisa. Poeten vänder sig till Bibbi med en rad förebråelser. Hon är för upptagen av sin ålder och tidens gång, timmarna som går och går, årstiderna som kommer och går. 
Bibbis replik kommer i visans två sista rader. Där får den moraliserande poeten svar på tal. 
Det är bara kyssarna som räknas, säger Bibbi. 
Melodin? Den har av Taubespecialisten Olle Edström spårats till en sydamerikansk tango från 1800-talet, Bartolo, en så kallad milonga av Francisco Hargreaves, som i sin tur troligen upptecknat den från argentinska folkmusiker.

Vackert

Du klagar, men du klagar dumt,  min gamla hedersvän! Ditt öga ser allt så skumt,
som om det grott igen! Vad är det som ditt sinne stämt ned, jag det ej förstå. Du är ju född, att börja med, och det är vackert så. 

Var gång du dig i spegeln sett, så såg du väl däri, att dig en sällsam ära skett, att du fått männska bli? Mot larv och insekt är du en sol att se uppå: du är av Adams stolta släkt,
och det är vackert så. Vår jord tar hand om vår person från början och till slut:
är man ej född med pretantion, så kan man slå sig ut. 

Om du i skogen gör en titt, så kan du lita på, att du har svamp och blåbär fritt, och det är vackert så.

Har du ej gratis fått förnuft att bruka som du vill, och dito vatten sol och luft? Och snö och månsken till? När se´n du en förnyad hud vart sjunde år lär få, jag tycker, det är vackert så. Och när du till slut har andan mist, och du är kroppen kvitt, en himlafärd du gör till sist, som du får kostnadsfritt. Vem vet kanske en skönhet då, som du ej tänker på, 

skall till din grav med rosor gå, och det är vackert så. 

Om Gud

Jag säljer av biblioteket. Det går bra. Igår köpte en katolsk teolog Platons samlade verk. Han talade om vad hjärtat var fullt - om sin tro. Jag lyssnade och på frågan svarade jag att jag gärna skulle vara troende men inte kan. För mig räcker det med att ofta och starkt förundras. Vad gäller religion har ingen uttryckt det bättre än Charles Darwin: ..."Hela frågan tycks mig orimlig. Vi människor är ju däggdjur utrustade med däggdjurshjärnor och det lönar sig därför lika lite för oss att grubbla över denna fråga, som det gör för en hund att meditera över Isaac Newtons lagar" ...
Annars är det Taube som gäller. Denne körledare för det besynnerliga svenska folket. Det är med Evert Taube som med Falu koppargruva, surströmming och fridlysta blommande orkideer som Jungfru Marie nycklar. Taube äger en genial enkel- och självklarhet. Som han själv sade: ..."Det bor en femåring i mitt 70-åriga bröst" ....

... Så länge skutan kan gå, så länge hjärtat kan slå
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Om blott en dag eller två så håll tillgodo ändå
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få.
Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få solsken och lycka på färden? ....

Ett annat liv

Jag har dykarlicens och två gånger har jag dykt på Australiens Stora Barriärrev. Närmare en religiös upplevelse lär jag aldrig komma. Skulle i så vara då jag för några år sedan tog jag mig ner till Röda Havet, längst ner mot gränsen till Sudan, för att dyka. Och uppleva öken.
Anders Lundin film, Ett annat liv, tål att ses. Enkel, oförutsägbar och vacker. Visst, jag var på Nya Guinea och andra indonesiska öar, men det blev aldrig tid till dyk. Och nu är det för sent. Så jag tar njuter dessto mer av Anders film. Här finns den!

Självbedrägeri och moral

Läsning har för mig varit lika med yrkesutbildning. Böcker alltså fr a varit olika sorters verktyg i samband med förberedelser av olika arbetsuppgifter och motstridiga möten. Anatgligen är det därför som jag har så svårt att låta mig fångas av både romaner och poesi – fast jag försöker.

Antagligen gör jag som de flesta, dvs konsekvent överskattar mina talanger, min hederlighet, min generositet och självständighet. Jag övervärderar antagligen också mina egna bidrag till det ena eller andra, inbillar mig att de egna framgångarna beror på min skicklighet och motgångarna på min otur. Självbedrägeri är den konstanta källan till en rad olika slags konflikter människor emellan. Vår moralkänsla? Lika hissnande komplex som vårt förmåga att handskas med siffror och djupseende. För även moralen är beroende av diverse hopkopplingar från hjärnans äldre delar.  

Till minnet av Lilly

( Klicka på foto så förstoras det ) 

Hon var den av oss barn mest älskade kvinnan i släkten. Lågmäld, omtänksam, hade nära till skratt och kommenterade saker och ting hon ogillade med en suck och så ordet: … ”Huvaligen” …

Lilly levde hela sitt liv i Luleå, där hon först stod bakom disken i föräldrarnas bageri, sen arbetade som växeltelefonist fram till dess att hon gick i pension. Hon gifte sig aldrig, hade inga egna barn utan levde i en etta med kokvrå. Möblerad med föräldrarnas bohag.

Lilly var den första – och enda – i släkten som tog sig tid att svara på alla mina frågor om släkten, Lillys tre syskon, Lillys föräldrar och Lillys far- och morföräldrar. Hon hade ett digert fotoalbum plus brev från släkten.

Det hon gång på gång återkom till var berättelsen om sin mamma Saras liv och leverne. Hon såg upp till henne.

Om hur den stora missväxten 1867 – 68 splittrade Saras föräldrahem som låg i Ersmark utanför Skellefteå. Hur Saras föräldrar tvingades från gården, mamman dog och pappan blev fattighjon.

Jag har hittat bouppteckning efter Saras pappa och hur han klarade sig – han bodde i en vedbod plus sidokammare - övergår mig fattningsförmåga.

Han dog utfattig, hade bara skulder som byborna i Ersmark efterskänkte.

Alla de tolv barnen skingrades. En av sönerna, Petter, gick till sjöss och det sista man vet om honom är när han mönstrade av i Hull i England. En annan av sönerna tog sig ända till Australien där han sedan fick jobb som färjekarl i hamnen. Han lockade ner en syster som sen gifte sig och hennes brev och foton finns bevarade än idag.

Lillys mamma Sara då? Den beundrade och ständigt hårt arbetande? Jo, Sara fotvandrade till Luleå där hon tog anställning som piga och gifte sig med en brevbärare.

Inom loppet av fem år förlorade sedan Sara man och två barn i ”stryparsjukan” och kräftan. Några år senare träffade Sara en bondson från över-Luleå, Erik, som jobbade på bageri. De gifte sig och fick fyra barn.

Hela familjen höll på att stryka med i 1887 års stora stadsbrand i Luleå. De öppnade sedan eget bageri där barnen arbetade.

Under 1^:a världskriget drabbades bagarierna av ransoneringar och restriktioner. Staden översvämmades också av flyktingar – inte minst från Ryssland.

Sonen John tog tjänst vid järnvägen och såg där bl a till att brödleveranser till Malmfälten kom fram. Efter krigsslutet gifte sig John, men förlorade sin första fru i kräfta efter bara något år. Efter det började John supa. Han dog påkörd av en bil.

Lilly, Nanny och Anna fortsatte i bageriet så länge mamma Sara orkade arbeta efter pappa Eriks död. De skötte också bageriets hästar och grisarna på bakgården. Sen gick barnen olika vägar. Nanny vill något annat än att stå bakom en bageridisk och tillhörde de första i Luleå som skaffade sig sköterskeutbildning. Lilly blev växeltelefonist tillsammans med systern Anna. De levde tillsammans tills Anna dog i en hjärtattack.

All detta – och mer därtill – berättade Lilly. Om släktingar som försvann till USA och Finland, om sitt eget liv och intressen.

När jag senast var i Luleå i stadsarkivet, trodde jag knappt mina ögon då jag där hittade Lillys eget lilla fotoarkiv! Ett urval som Lilly ville bevara till eftervärlden. Bl a ett på den lilla fiskarestuga som familjen hade på en ö i Luleå skärgård. Dit tog de sig med båt och fiol för att koppla av och fiska när arbetet så tillät. Det är den stugan som syns på fotot ovan. Tänk om bilder kunde tala .... Jag hittade aldrig några uppgifter på vilken ö stugan låg. Lilly blev 103 år gammal. Puss på dig Lilly!   

Svetlana Alexievich: Om ett förlorat fältslag

Här finns en svensk översättning av talet.Och här Sara Danius tal

.... Aleksijevitj berättar något om oss människor, om de människor som vi kanske är eller också hade kunnat bli, vi människor som står på historiens rand. Hon berättar om en känslans historia, förtätad av den ena katastrofen efter den andra, om den lidande människans hela känsloregister, och alldeles särskilt om kärlek, om den förtvivlade kärleken till dem som en gång stod oss nära, om barnen vi förlorade, om makan eller maken, om föräldrarna, om släktingarna, om den sårade kärleken till alla de människor som inte längre finns kvar.

Hon berättar också om en annan sorts kärlek, den förtvivlade kärleken till fosterlandet, en kärlek som vi kanske gärna vill förstå som en gåva från en annan tid, men som kanske inte alls är det, en känsla som mer än något annat säger oss något om fosterlandets krav på oss: fråga inte vad landet kan begära av dig, fråga istället vad du kan göra för ditt land. Och det är där, i den sårade kärleken till fosterlandet, som Aleksijevitj också finner sina samtida bekanta, alla de människor som så länge levde i hoppet om ett annat och bättre land.

Inget av detta förstod dagens höger-extrema ryska opinionsbildare. Så här lät det t ex i Literaturnaja Gazeta:

"Aleksijevitj vann Nobelpriset för sina åsikter som inte har någonting med verkligheten att göra. Priset har utnyttjats i en attack riktad mot Ryssland och Putin. Det är en politisk akt, som inte har någonting gemensamt med litteratur."

Darwin, Churchill, British Museum och Natural History Museum

Inga Englandsbesök utan stående inslag! Oavsett annat! Samma rutin. Läser in mig på vad det nu är som jag vill se på
British Museum ( http://www.britishmuseum.org/whats_on.aspx ), titta närmare på i
Winston Churchills War rooms ( http://www.iwm.org.uk/visits/churchill-war-rooms ) och i
Natural History Museum ( http://www.nhm.ac.uk/visit.html ).
Sen toppas det hela med besök hos Charles Darwin på Down
( http://www.english-heritage.org.uk/visit/places/home-of-charles-darwin-down-house/ ).
Den mannens liv och leverne upphör aldrig att fascinera. En gång fotvandrade jag till Down p g a storm. Vägarna blockerades av nedfallna träd, men det gjorde bara besöket mer minnesvärt.
Senast jag var på Down fick jag tillstånd läsa Darwins anteckningsböcker från hans fem-åriga jorden runt resa med fartyget Beagle. Rikemanssonen Darwin betalade resan ur egen ficka ( han skulle utgöra sällskap åt skeppets kapten ), men resan kom också att lägga grunden till Darwins kommande 40 år av arbete.
Han skrev 19 böcker, hundratals artiklar och idag finns alla hans bevarade 14 000 brev publicerade! Dessutom sökbara ( http://www.darwinproject.ac.uk/ ).  
Vad som band mig extra till Darwin anteckningsböcker - jag är glad amatör - är att jag luffat Stilla Havet runt med Darwins bok "Resan jorden runt" i bagaget ( den är en modern reportagebok ). Min resa gjordes inte i ett enda svep, utan genomfördes under en 4-årsperiod. Var runt i Japan, Nya Guinea, Nya Zeeland, Australien, Chile, Påskön, Tahiti och Hawaii för att uppleva. Och möta forskare.
Varför Darwins liv och leverne aldrig upphör att fascinera? Läs nedanstående och kolla videon!
"Det finns en storslagenhet i denna evolutionära syn på hur livet, med dess många olika krafter, ursprungligen blåstes in i ett litet fåtal former, kanske i bara en enda. Och hur det, medan denna vår planet fortsatte sitt kretslopp i enlighet med gravitationens fasta lagar, ur en så enkel början utvecklats och utvecklats vidare mot otaliga former av den yttersta och underbaraste skönhet" ( Ur Om Arternas Uppkomst ).

Drömtydning

Det är med drömtydning som med videon. I alla fall för mig som för drömdagbok sedan urminnes tider och med dom försöker få veta mer om vad TIDEN gör med en?
Dessutom är mycket drömlikt av allt det vi klassar som realiteter och fakta. Det gäller allt från krig till sjukdommar. Men trots det så betraktar de flesta sina drömmar som sprungna ur en lägre sorts verklighet än den vakna. De flesta kastar en snabb blick på drömmarna, mer har de inte tid till. Drömmar bidrar ju varken mer eller mindre till det egna tanke- och känslolivet än vad man gör av dom. Det är med dom som med allt annat. Som man bäddar får man ligga.
För mig är drömmar livs- och tidsdikt. Ur drömmarna stiger den egna berggrunden. De utgör en av många kunskapsvägar. För kroppen och hjärnan besitter naturligtvis kunskaper som vi inte har tillgång till. På så sätter sluter drömmar cirkeln för mig, som aldrig kommer att nå fram till någon säker kunskap vare sig om det egna eller andras liv eller tillvaron i stort. I det avseendet är jag ärlig.
Visst kan jag också rabbla utbildning, intressen, inkomster, prestationer, resor, släkt och vänner - men vad betyder det? De flesta av oss kan göra barn, skaffa utbildning, bygga hus och sköta om sig och sitt. Men det i all ära. Vad betyder det då man hamnar i den situationen att skärskåda sitt förflutna för att försöka skilja sanningar från halvsanningar, fakta från inbillningar? För det kan man knappt göra. Men sånt vill ingen tala om. Jag vet. Den med tidig sädesavgång talar alltid mest och längst om vilken jäkel han är i alla avseenden.
Tänk bara på hur lätt det är att kasta sig mellan vad som hänt och händer, vad man sett och ser, tänkt och tänker och hört och hör? Hur lätt är det inte att förvandla något obekant till något "bekant"?
Drömmarna är bättre underrättade om allt detta. De utgör både sändare och mottagare. Utan dem och deras infallsvinklar blir livet glesare.
Därav min fascination inför den drömmande människan. Vare sig det rör sig om barnbarn eller fru. Och inte minst då livet tar en vändning som man är dåligt förberedd på.

Drömmar

Drömmer jag befinner mig högt upp i ett kalt bergs- och ökenlandskap. Troligen Sinai? Luften är klar, solen gassar. Sitter på en herrcykel som i hissnande fart är på väg utför en smal och stenig får- och getstig. 

Cykelns hjul studsar, smäller mot stigens stenar. Jag har tappat kontrollen över både fart och cykel och försöker bara hålla mig kvar cykeln. Misslyckas jag .... då väntar stupet.  

Samtidigt ser jag i förbifarten - i vänstra ögonvrån - att det står två gäng golfare - ungefär 100 meter från varandra - ute på en frostbiten ( !?! ) stubbåker - jag hinner häpna över att de är klädda i varma vinterkläder - medan de lobbar golfbollar mellan sig. Bollarna stiger och faller mot skyn.

Samtidigt ser jag till min fasa att jag snabbt närmar mig två amerikaner uppflugna på var sin kamel. 

Hur ska jag undvika en våldsam kollision? Stigen är smal, farten hög och de gör ingen min av att flytta på sig. 

I sista sekunden lyckas jag styra cykeln åt vänster sida och klara mig förbi kamelerna, samtidigt som en av amerikanarna tappar någonting. Uppfattar aldrig vad det är? Kastar ett ögonkast över axeln och ser då att högt över kamelerna - stående på en utskjutande klippa befinner sig två amerikanskor. Är de kamelryttarnas fästmör? 

Äntligen börjar bergsstigen plana ut och övergå i ett långt, sugande motlut. Jag kan stiga av cykeln - helt utmattad men jävligt nöjd - och börja sakta leda den uppför backen till den lilla by där det pågår en marknad.  

Bland grönsaker och frukter ser jag plöstligt några pingviner ( !?! ) som sitter lutade mot en lervägg. En av dom är död. Återstår bara skellettet som lutats mot väggen av de ännu levande pingvinerna. Den döde pingvinens näbb pekar rakt ut i luften. Som en körriktningsvisare.  

Jag passerar pingvinerna sakta dragande på min cykel och kommer så fram till några vackra kvinnor sittande på marken säljande diverse. En av dom har lagt sig på en träkärra med stora hjul. Åsnor skriar i bakgrunden. Kvinnans knallvita tänder lyser då hon sjunger en underbart vacker, långsam ballad. 

Jag stannar, djupt berörd av kvinnan, melodin och texten som ställer den enkla frågan: ...

"Har du lämnat mig för gott? Eller kommer du tillbaka?"  

( När jag vaknar förbannar jag mig själv för att jag inte kan skriva noter. Så vacker var melodin )

Den arrogante Richard Dawkins

För mig är livet en gåta utan svar.
Det är det däremot inte för Richard Dawkins, den brittiske evolutionsbiologen, en av vår tids allra skickligaste populärvetenskapliga författare.
Visst är det stimulerande att få träffa och lyssna till honom. Även jag är övertygad om att evolutionen är den bästa vetenskapliga förklaringsmodell vi känner till.
Men jag känner mig djupt skeptisk till Richard Dawkins andra sida. Hans anti-religiösa. Den har hamnat i diket.
Till bilden hör att han i tonåren var djupt troende. Han kan fortfarande läsa bordsbön om så behövs
( - Jag har inget emot att av och till säga idiotiska saker, förklarar han ). För den troende tonåringen Richard Dawkins var Elvis Presley´s frälsningssånger viktiga.
Men idag - i sin närmast fanatiska antireligiösa attityd - påminner hans attityd mest om en skämtteckning från tidskriften New Yorker.

Den som visar en karl som sent en kväll sitter uppe och hackar vid sin dator.
Fruns röst hörs från sovrummet: Ska du inte komma och lägga dig?
Karln svarar irriterad: Nej, jag kan inte .... Jag håller på med något viktigt.
Frun undrar: Vad då?
Karln: ... Folk på Internet har fel åsikter ....

Richard Dawkins är ute i samma omöjliga ärende. Att tro sig kunna bidra till mer än att förändra några enstaka individers syn på religion, tyder på bristande verklighetsuppfattning.
Dawkins uppskattade inte heller min fråga om inte hans attityd mest av allt tyder på hybris? Under kommande årtioden föds ju hundratals miljoner och de flesta lär bli religiösa och aldrig nånsin höra talas om Richard Dawkins?
Hans irriterade svar löd:
- Jag hoppas lämna denna jord efter att ha gjort den till en bättre plats att leva på.
Må så vara. Men en sådan måttstock kan tillämpas för att mäta upp det egna livet, enskilda inom den egna familjen och närmaste vänkretsen. Att tro sig om annat är bara en farlig illusion, ja kanske t o m en livslögn.