Efter tiotals mil har sinnesorganen stämts. Snön, spåren, träden och myrarna har stått för det arbetet. Kroppens muskler är inte längre i vägen, de vet att sträckan inte utgör något problem utan låter andra sinnen ta över. Oklart vilka? Har korta tankar om sammanhangen, de kommer och går som hugskott. En del är förbluffande.
De mest gripande stunderna verkar dyka upp med skidåkning mellan solnedgång och stjärnornas uppdykande på natthimlen? Ögonen stimuleras kanske, vaneseendet bryts sönder av alla märkliga färgskiftningar mellan ljus och skugga, skymning och kväll. Känns som ögonen är på kalas, bjudna till dans. Vissa skogs- och trädpartier, landskapstyper fångar all deras uppmärksamhet. Ungefär som då ögonen obevekligt, mitt i en folksamling, hittar en vacker kvinnas ansikte, kropp eller gång. Vem letade efter henne?
En kort sådan stund, med extremt lågt, nedåtgående solljus i ryggen (det gick nästan parallellt längsmed marken) förvandlades skidspåret plötsligt till en älv av ljus där jag bara viktlös kunde flyta med. Overkligt men underbart.
Ju mer det mörkar, dessto mer lyses skogen upp av snö och månsken. Alla dagsfärger tonas ner, ersätts med nya, allt märkligare nyanser. Ögonens vaneseende sätts ut spel. Vad är det jag ser? Visst är skuggor grå, men tydligen mycket mer än så?
Här och var överväldigas jag av upplevelsen, lyfts i själen. Men kort, alltför kort. Efteråt, när jag förvirrad försöker fastställa hur länge upplevelsen kan ha varat, misslyckas jag ideligen? Tre sekunder? Eller fem? Vet inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar