Det sägs att vi inte kan dölja vad vi känner utan visar det med ansikte och ansiktsuttryck. Fan trot. Vi är kameleonter. Men ordet "ansikte" har en spännande historia. Det kommer från gammal högtyska och hette då "anasiht", som i sin tur kom från "ansehen", dvs "det man kan se". Vi har ordet i "anse" och "anseende". Engelska och franska har samma ord för ansikte, "face", men då kommer det från latinets "facere", som betyder "handla, göra, utföra".
Några tusen år gamla kinesiska filosofer talar om människans sex känslor, de som vi inte behöver "lära oss" utan är utrustade med. Lycka, ilska, sorg, rädsla, kärlek och önskan. De drog slutsatsen att dessa känslor hörde ihop med dels sånt vi behövde (mat, dryck, sex) och sånt vi inte ville veta av (död, landsflykt, fattigdom, lidande). Men komplexa känslor fick "döljas i hjärtat", det gällde att lära sig följa vissa sociala värderingar.
En människa visade upp "sitt ansikte", "anseende" genom att hålla kontakt, besöka, ge gåvor, visa förståelse och utföra tjänster / gentjänster. Allt detta med anledning av den gamla kinesiska debatten om "mianzi" som just betyder "ansikte".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar