Krigsspel som underhållning är gammalt som gatan. Tänk schack. I vår tid säljer datorspel som smör. Dokumentära krigsspel. Krig simuleras, spelaren får (i realtid om han / hon vill) fatta lika snabba som kinkiga beslut och äta upp konsekvenserna i form av oförutsedda historiska, diplomatiska och militära förlopp.
Dagens högre militärer ägnar sig åt krigsspel professionellt. IT-krig är framtidens melodi. Närvarat vid ett sådant spel. Klart intressant. Men även meniga ägnar sig åt saken. Vet inte hur det är med de svenska soldaterna i Afghanistan, men i de s k "comfort kits" som USA-baserade organsiationer skickar ut till sina soldater runt om i världen, ingår inte bara hygienartiklar utan även Chrome: Specforce. Handling? En elitstyrka sätts in när federationens säkerhet hotas – beväpnad med det allra senaste i vapenteknik.
Varför inte ta Guillous "krigsspel" på allvar? Det är boken värd. Låt ett koppel kunniga personer skilja agnarna från vetet. Det är ju trots allt en roman. "Men inte om det gäller min dotter" är alltså utgångspunkten. Samla kring bordet en litteraturhistoriker, en thrillerförfattare, en jurist, en underrättelseofficer, en polischef samt diverse experter från militär- och krigshögskolor som specialstuderat "kriget mot terrorismen". Låt sedan en mat- och vinexpert stå för servering. Sedan kan samtalet börja. Första frågan. Hur värderar ni Guillous bok?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar