Vi människor verkar ha svårt skilja på verklighet och fantasi. Kanske inte ens vill det? Ta dom som läst Jan Guillous böcker om Arn och åkt till Västergötland för att resa i Arns fotspår och som uppkäftigt hävdar att de är släkt med Arn! Eller de som läst Vilhelm Mobergs Utvandrar-serie och åkt till Korpamoen i Småland för att väl framme brista ut i gråt då de hör guiden berätta att Karl-Oskar och Kristina aldrig någonsin funnits utan bara är påhittade. Eller dom som ser tefat eller möter Jesus eller självmordsbombare som skyddar sina könsorgan innan de spränger sig och andra i luften? De vill komma fram "intakta" eftersom de utlovats att på andra sidan väntar sjuttiotvå houris.
Varför blir minnet av vissa saker man hör eller läser så starkt att det framstår som verkligt?
1 kommentar:
Jag tror att många människor känner sig avskurna från sin samtid och sin historia. Man vill känna en tillhörighet till något större än sin omedelbara omgivning som man tar för givet men som ändå inte riktigt infinner sig. De förändringar som har skett i världen sedan 1945 har gjort världen både mindre och större, vi har svårt att greppa verkligheten när den nu är i vårt vardagsrum (TV). Närheten till andra känns mer avlägsen än den är "mysterierna" har försvunnit kvar är den kalla vetenskapliga verkligheten som inte tillfredsställer hjärtats tankar.
Skicka en kommentar