Det händer - alltför sällan - att jag läser böcker som både förändrar och fördjupar ens syn på saker och ting, förr som nu. En sådan Hew Strachan´s First World War: To Arms. Den tog honom 13 år att skriva. Ta hans skildring av krigsutbrottet. Beskrivningen ger inte bara associationer åt alla håll och kanter - krigen i Afghanistan, Irak och det nu pågående i Syrien - utan även insikter i hur korkade vi är när vi tror att vi talar om det förflutna. Som 1914. Vi saknar det mesta i kunskapsväg, men de hindrar oss inte från att hålla oss med bombsäkra åsikter om hur det en gång var. Det enda sidoljus jag kan kasta över 1914 är brev från mina morföräldrar som befann sig här hemma. I trygghet. Visserligen skrev morfar ett förvirrat brev om att han tänkte ge sig ut i kriget, men det blev naturligtvis ingenting av. Han ville väl göra sig märkvärdig? Ett rop på uppmärksamhet? Han var ju 22.
Strachan skriver om den folkliga entusiasmen inför krigsutbrottet 1914. Vi har alla sett fotografierna. Något som för de flesta av oss framstår som rent vansinne. Hur kan man hälsa ett krigsutbrott med entusiasm och glädje? Klicka på bilden så förstoras den. Strachan påpekar först och främst att det inte var den allmänna opinionen som ledde till kriget utan tvärtom. Beslut och planer fanns redan och togs av härskande klickar och industrimagnater helt oberoende av folkliga stämningar, opinioner och känslor. Strachan påminner om att reaktionerna på krigsförklaringarna varierade från land till land, från klass till klass. Ta reaktionen bland socialistiska eller nationalistiska intellektuella. Deras åsikter skiljde sig från hur vanliga medborgare reagerade och trodde sig förstå vad den väpnade konflikten handlade om. För att inte tala om böndernas reaktion. De stod mitt uppe i skörden när kyrkklockorna ringde.
Strachan påpekar att krigsutbrottet fr a var populärt inom begränsade sociala skikt i storstäderna. Där samlades folk i stadskärnorna där de fotograferades. Både media och militär hade behov att - som vanligt - skapa sin egen verklighet. Till de mest entusiastiska krigsivrarna hörde manliga studenter och tjänstemän. Men de flesta europeiska män som skickades ut i kriget kom från landsbygd eller arbetarklass, som värnpliktiga, så för dem innebar kriget att göra sin plikt. Vissa av dom kanske hade kanske läst romantiska och heroiska skildringar av strid och krig, men den romantiken flagnade snabbt. Inte minst oro för hur det skulle gå för dom där hemma? Skulle de drabbas av arbetslöshet och svält? När sedan moderna eldvapen resulterade i masslakter med hundratusentals offer som följd, växte sig fatalism och religiös resignation allt starkare vid fronten. Nu gällde bara att överleva. Ingenting annat. Vad politiker, militärer och intellektuella än talade och skrev om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar