Det pessimistiska förnuftet

Vi håller oss med tre historieuppfattningar.

Den klassiska, kosmiska, grekiska. De historiska förloppen går i cirkel. Allt återupprepas. Ett enahanda sceneri där våra mänskliga passioner och ödets lagar är desamma.

Så den kristna judiska. Historien ges här en riktning, blir ett väldigt drama med Gud som författare och regissör. Skapelse, syndafall, utdrivning ur paradis, Jesu födelse och återuppståndelse etc. Vi människor är bara statister i denna kamp om människans själ - allt inför den Yttersta Domen.

Så den tekniskt-vetenskapliga revolutionen. Berättelsen om historien som en historia om framsteg. Även här en riktning framåt, uppåt. Förnuftets historia. Upplysning, kamp mot fördomar, vidskepelse. Allt prövas nu inför förnuftets domstol. Det mesta folk tror döms till döden.

Så har vi det pessimistiska förnuftets världsbild. Ett navigerande förnuft som tar hänsyn till krafter starkare än en själv. Som en seglare som tar hänsyn till havet, strömmarna, vindarna. Det pessimistiska förnuftet räknar med slumpen, gåtfullheten och det oförutsägbara. Dess livsnerv är tolerans och självironi.

Ingen har uttryckt det bättre än Charles Darwin. Vi är däggdjur utrustade med ett däggdjurs hjärna och att grubbla över de yttersta frågorna lönar sig lika litet för oss som för en hund att grubbla över Newtons lagar.

Därför gör vi motstånd mot kunskap. Vi vill undvika självinsikt om den egna okunnigheten. Den är både smärtsam och sårande för självkänslan. Därför anklagar vi dom som vill ge oss kunskap. Kunskapstörst är tveeggad.