Genom åren har det blivit resor i ett 60-tal länder. Vad det gett och ger? Ibland tvivlar jag. Resor är överdrivet värderade. De stora, meningsbärande upplevelserna, sker inom den inre, allra närmaste kretsen. Hemma. Ofta öppnar resandet ögonen för just detta. De närmaste och deras betydelse. Hur vackert Sverige är. Hur vackert det svenska språket är. Hur varje resa gör en mer och mer "svensk". .... Blott svenska krusbär svenska är ...
En resupplevelse, som ofta återkommer, är denna. Ta Tokyo, där jag under rusningstid satt på ett café vid stans största T-banestation. På ett par timmar passerade omkring ett par miljoner japaner. Jag fick allt svårare hålla ordning på mina tankar och känslor. De upplöstes av alla individer som virvlade förbi under några sekunder. Alla med egna liv, egna livshistorier. Själv bleknade jag, kände mig mer och mer anonym och overklig.
Tog en klunk, skrev en rad eller två, gjorde en paus för att begrunda havet av människor omkring mig. Som vore det den sista kvällen före en lång resa. Då man sitter med biljetten i fickan och allt packat och lyssnar till något inombords som jag har eller hade på tungan men aldrig fick sagt. Hur allt på en gång är sitt slut och på en gång sin början. Både avfärd och hemkomst. När jag sen reste mig upp och försvann i vimlet kände jag knappt att jag existerade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar