Han var adelsman och förfasade sig över sitt stånds förfall. Inbördeskriget devalverade alla ridderliga dygder. Därför skrev Montaigne en furstespegel för att upplysa sina ståndsbröder, ville få dom att slå in på den rätta vägen. Montaigne var emot all politisk förändring. Staten var allt. Han var för familj, religion och kungadöme. Montaignes böcker domineras av hans intresse för krig, slag, vapen, taktik och teknik. Många essäer går ut på att hitta ett krigshelgon vars ledarstil man skulle kunna sluta upp bakom.Till slut hittar han honom: en som enligt Montaigne lyckades med att sätta godhetens betsel på kriget (?). Epameinondas. En antik härförare som enligt Monatigne förenade de råaste och mest brutala handlingar med både godhet och mänsklighet. När man läser sånt är det inte svårt att förstå att nazisterna intresserade sig för Montaigne. Inte heller att reaktionära idéhistoriker, liksom Montaigne, menade att krig kunde ta fram det bästa hos människan, mod och tapperhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar