Räven och gässen I

Gässen var rädda för räven. Men han lurade dom. Lärde sig sjunga mässan och predika. Och förklarade för dom att innerst inne så ville alla rävar bli präster! Då gick gässen till kyrkan för att lyssna på hans vackra predikan. Väl inlurade stängdes dörren och räven avslöjade sitt rätta sinnelag. Alla gäss gick åt.

En varg begav sig till kärret där gässen höll till. Sen uppträdde han som fåglarnas predikant, uppmanade dom att inte vara rädda och bad dom att lyssna på hans förkunnelse. -"Kom upp ut kärret så hör ni bättre", sa han. Sen gick han till attack.

Räven och gässen II

Det finns olika berättelser. Om vargen med stav och munkkåpa som predikar för får eller gäss. Eller om katten som predikar för möss!

Till katten säger en mus: "Jag förblir hellre hedning än att under din ledning bli kristen".

Och naturligtvis tar vargen / räven / katten det han vill. Av får / gäss och möss.

Räven och gässen III

Men rävens / vargens / kattens list, opålitlighet och bedrägeri till trots. Det finns gränser. Även för i det här fallet gäss.

Räven predikar för gässen

En medeltida fabel med indiskt ursprung. Finns på väggarna i medeltida svenska kyrkor. Närmast i Tolfta. Räven har gjort en deal med rädda gäss att han visst går att lita på. Så han klär sig i munkkåpa, entrar predikstolen och dom dumma gässen tror på honom och lyssnar troskyldigt. Bakifrån smyger andra rävar fram och tar den ene gåsen efter den andra.

Montaigne som favorittoalett

Från det han var 29 till sin död 30 år senare, rasade inbördeskriget mellan protestanter och katoliker. Trots att han var katolik tog han aldrig öppet ställning. Det gjorde att hans KATOLSKA kritiker med Pascal i spetsen, betraktade Montaigne som en livsfarlig hycklare, en som dolde vad han egentligen tyckte. Montaignes böcker borde därför förbjudas. Och det gjorde dom. Inkvisitionen hade dom på sin lista ända till 1966 .... Så har vi dom PROTESTANTISKA kritikerna som menade att Montaigne var lat och feg som inte tog itu med dom avgörandedoktrinära skillnaderna mellan katolicism och protestantism, utan av bekvämlighet höll fast vid sin katolska tro, gick i kyrkan, följde katolicismens yttre religiösa former och ritualer. Så har vi FRITÄNKARNA som slöt Montaigne till sitt bröst och kallade honom bror. Dom kände igen sig. Dom tvingades också hemlighålla sina innersta åsikter för att överleva och dom tvingades också ge sken av att ha icke-kontroversiella åsikter. Sen har vi POLITISKA skolade kritiker som från REFORMISTISKA utgångspunkter angrep Montaigne för att inte utarbeta politiska reformförslag, politiska alternativ till det blodbad som Frankrikes präster och adel kastat sig in i. Och så har vi slutligen REVOLUTIONÄRER av olika slag som anklagade Monatigne för att inte dra de korrekta revolutionära slutsatserna av sina insikter. De såg Montaigne som en av de första och viktigaste kritikerna av ancien régime. Så oavsett vilken falang Montaignes kritiker tillhör, så är dom överens om att han gjorde sina läsare besvikna. T o m medvetet eller omedvetet vilselett dom. I dom här anklagelserna känner jag igen mig själv.

Den förvirrade Montaigne

Finns det äkhet? Montaignes frågar sig det. Vad upptäcker man om man tror att folk mest spelar teater? Och vill avslöja dom?

... Var och en av oss arbetar på att försvara sin sak, men även de främsta av oss gör det med hjälp av förställning och lögn ... Människans liv på jorden är en komedi, där var och en glömmer sig själv och spelar en annan roll .... Självbedrägeriet är det som håller människan uppe ... Människan är den ende som har lov att säga en sak och göra en annan .... Det goda finns någon annanstans ... Desillusionen kommer att ge oss synen åter .... Om de flesta av våra sysselsättningar är fars, ska man då skratta eller gråta ...

Efter att ha grubblat på saken under några årtionden, drog Montaigne slutsatsen att "det sanna", "det äkta" - vad det nu är . tyvärr inte har något ansikte. Det äkta han hade inombords skiftade hela tiden utseende. Över tid, beroende på omständigheter, personer han talade med. Vi byter åsikter och attityder livet igenom. Vi består av tusentals ogenomtänkta tankar och tillfälliga impulser. Montaigne häpnar över den inre mångfalden. Och kom till känslan att han inombords bar på något som var rikare, farligare och större än han själv.

Till slut väljer han att betrakta sig själv som en bekant främling. Och ger upp ambitionen att genomskåda. Istället längtar han efter ett enkelt liv utan glans. Därför att oavsett sysselsättning visar vi upp oss lika tydligt. Kvarstår vänskap. Och lusten att tala med och möta människor. "Jag bara plockar ihop andras blommor och bidrar inte med något eget. Utom möjligen snöret att knyta ihop dom med"

Mer kontroll än så hade Montaigne inte över sig själv och sitt liv. Det kan levas på tusentals olika sätt. Det är ingen idé att försöka avslöja den teater vi ägnar oss åt. Ju mer han umgicks med sig själv och ju mer han lärde känna sig själv, dessto mer förbluffades han över sin egen formlöshet och desto mindre förstod han sig själv.

Den reaktionäre Montaigne

Han var adelsman och förfasade sig över sitt stånds förfall. Inbördeskriget devalverade alla ridderliga dygder. Därför skrev Montaigne en furstespegel för att upplysa sina ståndsbröder, ville få dom att slå in på den rätta vägen. Montaigne var emot all politisk förändring. Staten var allt. Han var för familj, religion och kungadöme. Montaignes böcker domineras av hans intresse för krig, slag, vapen, taktik och teknik. Många essäer går ut på att hitta ett krigshelgon vars ledarstil man skulle kunna sluta upp bakom.Till slut hittar han honom: en som enligt Montaigne lyckades med att sätta godhetens betsel på kriget (?). Epameinondas. En antik härförare som enligt Monatigne förenade de råaste och mest brutala handlingar med både godhet och mänsklighet. När man läser sånt är det inte svårt att förstå att nazisterna intresserade sig för Montaigne. Inte heller att reaktionära idéhistoriker, liksom Montaigne, menade att krig kunde ta fram det bästa hos människan, mod och tapperhet.

Den revolutionäre Montaigne

Under några månader hade Montaigne en karl boende hos sig som i tio års tid bott i det då relativt "nyupptäckta" Brasilien. Montaigne frågar ut honom om "vildarnas" seder och bruk. Samlade det som fanns ´nedtecknat om dom och eftersom det var nära till hamnstaden Bordeaux tar karln med sig Montaigne dit för att Montaigne ska få träffa sjö- och handelsmän som varit i Brasilien och kunde berätta. Montaigne ville inte tala med intellektuella som varit där. han misstrodde dom. Dom vrängde alltid till vad dom sett, lade till en massa eget. Montaigne träffade t o m en brasiliansk "vilde" som han gör ett misslyckat försök att intervjua om vad han tycker om Frankrike. Tolken var usel eller så var Montaignes frågor usla. Nu var dom i alla fall kannibaler där borta i Brasilien. Slog ihjäl och åt upp sina fiender. Men Montaigne tycker att hans samtida kristna var värre. De brände sina fiender levande, grillade och stympade dom levande och kallade sig kristna. Inte undra att inkvisitionen fick krupp och förbjöd Montaigne t o m 1966 (!).

Vad "vilden" tyckte om Frankrike? Han kunde inte fatta varför dom fattiga inte tog till vapen och gick till attack mot dom rika.

Ötzi 5 300 år gammal

Han kallas Ötzi av forskarna och är den äldsta och mest välbevarade människa som någonsin påträffats i Europa. Kol 14-analyser av fyndet daterar honom 5.300 år tillbaka i tiden. Han levde alltså några tusen år innan Cheopspyramiden i Giza stod klar.

Här i Norden levde vi fortfarande som jägarfolk och i en och annan dalgång hade invandrare börjat jordbruka. Men Ötzis folk var alla jordbrukare. Ötzi var i fyrtiofemårsåldern då han dog. Han vägde 50 kilo och var 160 centimeter lång, med långt, lite lockigt brunt hår och skägg.

Han bar varma kläder: skinn från topp till tå. Randig pälsrock, gräsfodrade skor med björnskinnssulor, björnskinnsmössa och en regncape av halm och gräs. Bredvid sig där han hittades infryst i isen i norra Italiens Alper, hade han en kopparyxa, en dolk med flintspets och trähandtag och elddon. Yxan är det äldsta kopparföremålet som någonsin hittats i Mellaneuropa.

Isotopanalyser av hans tandemalj, som bildas hos barnet och förblir intakt genom livet, visar att Ötzi troligen föddes i de trakter där staden Bressanone ligger i dag. Men att han senare i livet flyttade västerut. Samma typ av analys av ben från skelettet, som däremot förändras under hela livet, bär spår från en dal kallad Vinschgau.

Enligt forskarna dog Ötzi av en pil i ryggen, som gått rakt genom skulderbladet. Pilen skadade en av de stora artärerna i överkroppen. Enligt forskarna var det en snabb död. Ötzis baneman har skjutit sin pil snett uppåt och träffat vänster axel. Han har troligen siktat mot hjärtat.

Montaignes dagbok

Till att börja med dikterade Montaigne, dag för dag, för sin sekreterare. Vi vet inte vad han hette, bara att sekreteraren var en karl med humor som inte ens drog sig för att i dagboken driva med Montaigne, som alltid såg det bästa hos folk. Montaigne tonar fram lite som Don Quijote. Sekreteraren fick sen sparken, kanske för det? Vi vet inte. Bara att Montaigne rev ut dagbokens första sidor och sen fortsatte att skriva själv.

Montaigne återvände 1581. Dagboken hittades först 1770. I en kista på vinden i slottet Montaigne. En präst skulle skriva traktens lokalhistoria och sökte igenom traktens vindsförråd i jakt på dokument. En dag, av en ren slump, öppnar han en dammig kista och finner i den 278 handskrivna sidor. Montaignes italienska resedagbok. Frågan är - kommer vi Montaigne närmare i denna dagbok än i hans essayer? En del forskare hävdar det. De menar att i essäerna möter vi en finpolerad författare. I dagboken den opolerade Montaigne. Rakt upp och ner.

Montaignes väg till Rom

Han red inte ensam utan har med sig ett sällskap på 12 - 15 personer. Han är ju adelsman. Yngsta brorsan, Bertrand, är med för att han ska lära sig fäktas i Rom. Det gör han så småningom, hamnar i bråk, dräper två personer hamnar i romerskt fängelse. Svågern, Bernard de Cazalis, är änkeman efter Montaignes yngsta syster. Han hoppas av i Padova för att studera vid dess riddarakademi. En ung adelsman, Charles dÉstissac, kommer med en kavaljer, en mulsåna och en mulåsnedrivare, en kammarbetjänt och två lakejer. Den här killen står högre än Montaigne, så när de sen besöker påven är det han som går först, inte Montaigne. Så har vi ytterligare en adelsman, Francois du Hautoy, även han med tjänstefolk.

Montaigne var 48, alla andra i 20-årsåldern. Dagboken igenom klagar Montaigne på ressällskapet. Dom är inget att tala med. Å andra sidan vet vi att dom tyckte ontaigne var odräglig. Han skulle stanna överallt och prata med hög som låg. Ena dan vara med om djävulsdrivning, nästa på bondbal, tredje lägga in sig på badkur för sina täta njurstensanfall.

Montaigne inför inkvisitionen

När Montaigne 1580 kom till Rom fick han lämna ifrån sig sina nyskrivna böcker - för inspektion - vid stadsporten. Dom hamnade i Inkvisitionens händer, som granskade dom i fyra månader. Montaigne anklagades sen för att vid upprepade tillfällen använt ord som öde eller slump; prisat kätterska poeter; tagit kejsare Julianus ("Avfällingen") i försvar och beskrivit honom som en dygdig furste som aldrig övergav sin hedniska tro, i stället för som en avfälling från den kristna tron; fördömt varje död utöver "den enkla döden" som en grymhet (Montaigne hade med andra ord kritiserat inkvisitionens tortyrmetoder); hävdat att ett barn bör uppfostras till att kunna göra allt, inte endast det som ur ett kristet perspektiv uppfattades som "gott" eller "dygdigt".

Montaigne sammanträffade sen med inkvisitorn, Fader Sisto Fabri, den 20:e mars 1581. Han medgav sina ståndpunkter, men försvarade sig med att han gjort det i god tro. Han slapp undan med uppmaningen att ändra i sina böcker. Men han ändrade aldrig i sitt manuskript på det sätt inkvisitorn önskade. Tvärtom. Tilläggen i senare utgåvor är frispråkigare och mindre renläriga.

1640 uppfördes Montaignes Essayer därför på Spanska Inkvisitionens index över förbjudna böcker. Censuren hade framför allt skjutit in sig på två textställen; det ena i essay I.23 ("Om vanan"), och det andra i I.26 ("Om barnuppfostran").

1790 förbjöd Inkvisitionen Montaignes verk i sin helhet. Först 1966, då i samband med att Indexet avskaffades, blev Montaignes Essayer åter tillåten läsning för rättroende katoliker.

Motaignes Italienresa

Under tretton år satt Montaigne som rådman vid Bordeauxs parlement (1557-70), en av åtta regionala domstolar som gemensamt utgjorde le Parlement de France, landets högsta juridiska instans. 1568 avled Montaignes far och lämnade familjegodset i arv till sin fru och son. Två år senare - 1570 - sålde Montaigne sin plats vid Bordeaux-parlamentet och drog sig tillbaka för att njuta av livet som godsherre och skriva. Den dag år 1571 då Montaigne fyllde 38 år högg han in på väggen i sitt bibliotek i slottets tornrum, att han var "trött på slavtjänst vid domstolar och offentliga ämbeten" och drog sig tillbaks för att ägna sig "åt sin frihet, sitt lugn och sin ledighet." Sen satt han i sitt torn och skrev och 1580 lämnades de två första böckerna in för tryck.

Sen gav han sig iväg till Paris för att överlämna ett ex till kung Henrik III, innan han red iväg till Tyskland, Schweiz, Österrike och Italien. Han hade tänkt vara borta i några år. Under resan förde först hans tjänare - som sen fick sparken - och Montaigne själv en mer än 300-sidor lång resedagbok, som i detalj redogör för hans upplevelser. Denna dagbok, som inte publicerades förrän år 1774, ger inblickar i Montaignes personlighet och kompletterar - korrigerar - den bild han ger av sig själv i sina Essayer.

Men under sin resa mottar Montaigne bud från kung Henrik som vill ha honom till borgmästare i Bordeaux. Montaigne accepterar motvilligt uppdraget, utan större entusiasm. Hans första mandatperiod (1581-83) var lugn, men den andra (1583-85) var händelserik. Religionskriget mellan katoliker och protestanter som rasat sen 1562 kom till Bordeaux. Och i dess sällskap kom pesten. En tredjedel av stadens befolkning dog och Montaigne tvingades lämna sitt slott.

Under de sista åren av sitt liv agerade Montaigne mellanhand och medlare mellan de stridande parterna. Hela tiden skrev han. De tunna två första volymerna omarbetades fullständigt och en helt ny tredje volym växte fram. Om de två första volymerna för det mesta handlar om krig, teknik och strider, är tonen i den tredje mänskligare. Krigaren förvandlas till människa. Han tycker allt mer illa om sin samtids religionsstrider, våld och girighet. Och Italienresan var något han hela tiden återvände till, inspirerades av och skrev om.

Montaigne gjordes arvslös

1561, då Montaigne var 28 år, skrev hans far ett testamente som gjorde honom arvslös och satte honom under sin mors förmynderi. Vad som var anledningen till det lär vi aldrig få veta. Sex år senare, 1567, upprättade pappan ett nytt testamente där Montaigne återfår sin arvsrätt. Han hade då gift sig. Efter faderns död ett år senare upprättades med hjälp av notarie ett juridiskt bindande kontrakt mellan moder och son, som i detalj reglerar i vilka delar av slottet var och en får röra sig fritt.

Syftet är att de därmed ska undvika att mötas. Modern förekommer inte i Montaignes essayer, trots att de levt i samma slott i 43 år. I sitt testamente, där modern inte testamenterar ett öre till sitt enda barnbarn, Montaignes dotter, står: ..."Det är allmänt känt att jag efter att skött och förökat vad som efterlämnades av min kära make, fredligt låtit min son utnyttja detta, allt med min tillåtelse och givmildhet" ...

Veronica Franca 1546 - 1591

1580, 47 år gammal, rider Michael de Montaigne ut från sitt slott, vänder Frankrikes blodiga religions- och inbödeskrig ryggen. Vinkar adjö åt fru, barn för att under 17 månader rida genom Europa - Tyskland, Österrike, Schweiz över Alperna ner till Italien och sen tillbaks igen. Förståsigpåarna menar att det var denna resa som fick Montaigne att omarbeta alla esseyer och skriva sin tredje och mest berömda bok.

Montaigne ville till Italien för att se det han drömt om: sitt grekisk-romerska ideal. Men det finns betydligt krassare motiv. I sin dagbok skriver Montaigne att resans egentliga mål var Venedig. Och på hans tid var Venedig sexturismens europeiska huvudstad. Och den mest berömde av alla stadens kurtisaner var Veronica Franca. Och henne besökte Montaigne ... Och inte bara henne.

Veronica Franca om sitt jobb

Hon skrev. En av böckerna, Lettere familiari e diversi, dedicerades till kardinal Luigi d´Este, en kyrkans man som inte alls hade något mot att förknippas med den mest kända av alla horor. Tvärtom. Det kanske mest talande av alla brev är det hon skriver till en vännina som planerar att låta dottern bli hora:

...Du kan inte göra något värre här i livet än att tvinga in kroppen i ett sådant slaveri. Att ge sig åt så många, riskera att plundras, bestjälas, dräpas. På en dag kan du förlora allt du samlat och det efter att du i åratal utsatt dig för så många faror och risker att drabbas av smittsamma sjukdommar. Du äter med en annans mun, du sover med andras ögon, du rör dig som en annan önskar, du riskerar ständigt att lida skeppsbrott. Vad värre öde kan du önska dig? ...

Lascaux-grottan

Den är inte den äldsta. Chauvet-grottan är 32 000 år gammal, men den är stängd för alla utom några enstaka forskare per år. Men Lascaux är snarlik. Fast 15 000 år yngre! På grottväggarna återfinns bara djurmålningar! Inte växter! Inte landskap! Inte ens människor! Bara djur. Och ingen vet varför.

Men att framställa dessa målningar var oerhört viktigt. Folk ålade sig fram på alla fyra hundratals meter in i berget genom kolmörka tunnlar, klämde sig genom smala klyftor där takhöjden var minimal medan de letade sig fram i ljuset av en fladdrande veke nedstoppad i en skål med djurfett. Sen där inne, i djupt liggande avlägsna kamrar, utestängda från dagsljuset, arbetade de. Hur kunde de måla av djuren så exakt? Ur minnet? Få proportionerna rätt? Få den oerhörda realismen? Allt så exakt att vi än idag kan se vilka kor som ska kalva och vilka ston ska föla? Och vad användes målningarna till?

Det som ser ut som grässtrån - över stoets mage - tror man var stammens tecken. Det har återfunnits i andra grottor i Europa. Vi talar om grottor som utnyttjats under tusentals år.

Grottorna i Vezere

En del tror att dåtidens männsikor höll stenen för helig. Den hade andra egenskaper och skilde sig helt från människan. Andra att trädet, som utan ansträngning förnyade sig, var heligt. Det hade en livskraft människor saknade. Månen tilltog och avtog - ännu ett exempel på krafter bortom människans kontroll. För att inte tala om alla djur, för det var inte bara på himlen som det utspelade sig ett ändlöst drama med moln, stormar, regn, blixtar, sol- och månförmörkelser och solupp- och nedgångar. Djuren såg olika ut, hade olika former och färger och beteenden. Allt exempel på en andra livsformer än våra.

Gick upp tidigt på morgon och klättrade upp till några grottor som var öppna. Där inne hade dom bott - fisk tog dom ur floden, djur ur skogen. Och grottorna fyllde dom med djurmålningar.

Vezere-dalen i sydfrankrike

Vezere-dalen ligger i Dordogne i sydfrankrike. Några timmars bilkörning österut från Bordeaux. Här finns världens största koncentration av istidsgrottor. Kom dit efter att ha varit och hälsat på Montaigne. Grottorna i dalen - inte minst den i Lascaux - innehåller några av världens äldsta kända konstverk, grottmålningar som skapades för mellan 17 000 och 15 000 år sedan.

22 - 24 000 år gammal

Venus från Willendorf är en 11 centimeters statyett av en kvinnofigur, funnen vid en utgrävning 1908 nära Willendorf i Österrike. Den är snidad ur kalksten och har färgats med rödockra. Vid en analys 1990 uppskattades den till 22—24 000 år gammal. Inget är känt om dess ursprung, hur den tillverkades och vilken kulturell betydelse den haft. Efter den upptäcktes har ytterligare 200 liknande hittats runt om i Europa och bortåt Uralbergen. Dom har alla fått samlingsnamnet Venusfiguriner.

Venus från Willendorf finns på Wiens Naturhistoriska Museum. Gick dit efter att ha varit i Sigmund Freuds lägenhet. Under kriget användes den som uppsamlingslokal för judar i väntan på vidaretransport till Auschwitz. Freud själv lät nazisterna - efter internationella påtryckningar - lämna landet. Mot betalning. Dom tog nästan allt.

Freud samlade på statytetter. Dom återfinns i dag i London. "Mina leriga och skitiga gudar och gudinnor" som han kallade dom.