Han tillhörde de amerikanska officerare som 1944, mot slutet av andra världskriget, deltog i befrielsen av Italien. Han fick se det mesta. Efter hemkonsten till USA började han läsa filosofi. 1952 kom boken "The Grand Tour in Italy. 1700 - 1800". Av undertexten framgår att den utgör ett bidrag till en kommande doktorsavhandling. Någon sådan har jag inte hittat. Misstänker att den inte blev av, för "The Grand Tour in Italy" håller inte gängse akademiska mått. Den är skriven för vanligt folk, inte akademiker.
I bokens inledning beskriver Paul Franklin Kirby, hur han som officer lade märke till att under invasionen uppvisade en rad brittiska officerare ett mer än normalt intresse för Italien. De satt klistrade vid bombplanens fönster och kunde namnen på byarna man flög över. När tyskarna drivits ut ur Catania stötte han ihop med en brittisk officer som kunde namnen på stadens gator och gränder. Under framryckningen genom Toskana tog brittiska officerare med sig Kirby till berömda platser vare sig de fanns kvar eller inte. Striderna var hårda, många städer bombades sönder och samman.
Det säger sig självt att den som på detta sätt lärt känna Italien skriver därefter. "The Grand Tour in Italy" är en sammanställning av hur några av de tiotusentals engelsmän som, från 1763 till Napoleonkrigen, tog sig till Italien och hur de skildrade sina möten med landet. Ju närmare 1789 års franska revolution och Napoleons invasion av Italien vi kommer, dessto fler italienska adelsmän sålde sina samlingar av renässanstidens konst och skulptur. Till engelsmän. När Napoleon kom tömdes landet på konstskatter. Dom fraktades till Paris.
Kirby låter oss få veta hur engelsmännen tog sig till Italien, hur vägarna var, hur standarden var på de värdshus där de bodde, hur maten var, hur man klarade sig bland horder av tiggare och fattigfolk, hur utbredd prostitutionen var, var i Italien engelsmännen begav sig, vilken konst de köpte, vilken musik de lysnade på, hur de levde etc. Allt belagt med citat ur reseskildringar, dagböcker och brev. Kirby såg Italien, inte längre genom sina brittiska officerskamraters ögon, utan med hjälp av 1700-talets människor. Det han "ser" både skiljer sig från och sammanfaller med hans egna italienska erfarenheter från andra världskriget.
Med andra ord, Kirby skriver som han slagit sig ner på torget i någon by för att lyssna på vad de engelsmän som han möter har att berätta. Vi slipper abstrakta analyser och får möta människor av kött och blod. Drastiska anekdoter, humor intar en långt framskjuten plats. Den bästa bok jag hitills läst om hur engelsmän lade grunden till den italienska vurm som växte fram under 1700-talet!
Jag skulle gärna vilja veta mer om människan Paul Franklin Kirby men går bet? Fick han sin doktorsexamen i filosofi? Eller sprack han? I så fall, vad blev det av honom?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar