2012-07-20
Björn Lindeblad: Jag kan ha fel ...
Hörde honom på radion där han berättade om sitt liv. En mycket välkammad och tillrättalagd version om en rikemanspojk född med guldsked i mun som mår dåligt, hålls under armarna av sin familj och gör vad som faller honom in innan han nu återvänt till fadershuset för att skära guld med täljkniv bland stressade företagare som vill känna sig kittlade och stimulerade av annat än pengar. Och naturligtvis är han idag ihop med en homeopat. Vissa föll helt i farstun. Som här, här, här. Men det mantra han fick med sig - jag kan ha fel - är strålande och gäller för oss alla. Kan räkna upp otaliga exempel på dess innebörd. Det senaste? Låt mig ta en skitsak.
Jag har länge fascinerats av istidens grottmålningar. De första "upptäcktes" i slutet av 1800- och början av 1900-talet och sen kom Lascaux 1940 och Chauvet 1994. Men att jag hade fel hänger ihop med upptäckten av de första. Jag gjorde mig aldrig besväret att kolla om det var sant eller inte. Så började jag häromdagen läsa Ben Curtis "Cave Painters" föll fjällen från ögonen. Grottorna "upptäcktes" i modern - kartläggande mening - i slutet på 1800 och början av 1900talet. Men de har varit kända i århundraden.
Ta de spanska grottorna. Kända redan på 1400-talet då katolska kyrkan bannlyste de folkliga ritualer som ägde rum i "grottorna med hästar". Och fler fjäll föll från mina ögon då jag läste om de personer - prästen Breuil - som kartlade dessa grottor. Inte vetat något om honom utan låtit mina fördomar stå för kunskapen. Visst vet man hur präster är. Vilket nu visat sig helt idiotiskt och totalt fel. Men detta är en skitsak. Men ett detalj kan förskjuta alla perspektiv. Och som sagt. Jag kan ha fel och vet att jag har fel i betydligt viktigare saker än detta. Livsavgörande händelser. Tro mig ...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Man kan inte lasta någon för vilken familj och ekonomiska förutsättningar de fötts in i. Det är även tillåtet för rika människor att må dåligt. Sedan är det väl inte heller något i sig fel med att föreläsa för näringslivet och skolor. Det viktiga är inte vad man gör, det viktiga är hur man är.
Visst är viktiga hur man är, men kanske också vad man säger om det man gör? I intervjuer har han tidigare berättat om hur skogsmunkarna naturligtvis förälskade sig i varandra. I P1 inget om detta utan bara att sex var förbjudet. Vore det inte klädsamt att redovisa båda versionerna? Speciellt om man poserar som sanningsälskare? Sen ursäkta en torris, vad ska man säga om någon som tror sig kunna slippa bli biten av giftormar genom att sjunga Buddha-sånger?
Harry Mertinsson visste en del om hur människor fungerar. I "Vägen till Klockrike" står: ... "Jag får nöja mig med det bedrägliga. En vanlig människa kan inte fatta annat än sånt som för den verkligt skolade är lögn och bedrägeri. Det är hennes lott. Och det är hennes lott att ljuga för sig själv och inte veta om det. Varför ska då inte ljugandet få vara vackert? Varför ska inte dumhetens öde få vara stjärnbestrött och blommigt? ... Världen vill bedragas och behöver bedragas. Men det ska göras med kärlek och slösande givmildhet och bedragarna ska vara begåvningar ... Det ska vara doft i det hela, liv och lust. Man ska unna människor det bästa" ...
Skicka en kommentar