Det är ett märkligt land präglat av lång blodig historia ända in i vår tid. 1948 års konstitution skrevs i skuggan av Mussolini, ingen ny härskare skulle kunna tillvälla sig makt som han gjorde. Effekten? Italien byter regeringar som underkläder. Inte ens Berlusconi vet vem som sitter inne med makt. Trots att han suttit näst längst som statchef, efter Mussolini. Osäkerhet, obeslutsamhet och eviga förhandlingar kombinerade med köpslagan och mutor blir resultatet.
En vanlig italienare måste arbeta i 40 år för att få ut pension. Den som varit politiker i ett år får den. Landets styrs av en groteskt förmögen politisk klass med kopplingar till brottslighet som får det svenska kungahusets kontakter att framstå som söndagsskolemässiga, närmast exemplariska.
Katolska kyrkan spelar tre roller allefter eget intresse. Distanserar sig från allt som händer och sker i italiensk politik genom att när så behövs påminna om den utgör en självständig stat, Vatikanstaten. Men kan samtidig blanda sig i allt som händer och sker när så passar och då kasta in hela sin ekonomiska och politiska tyngd. Slutligen sätter den sig över allt som sker genom att när så passar vara Guds röst på jorden och agera som global aktör. Det ger den katolska kyrkan ett inflytande långt utöver det vanliga. Polen och Irland ligger t ex ljusår efter.
Till detta kommer nord-sydkonflikten. Den södra frågan som man säger. Italien söder om Rom är präglat av århundraden av arabiskt, grekiskt, spanskt och afrikanskt styre. Det hörs om inte annat i musiken. Arbetslösheten är utbredd, liksom kriminaliteten. I söder styr uråldriga stam- och klanstrukturer. Det finns inte en maffia utan flera.
Ändå, som ambassdören sade: italienare är underbara människor. De erbjuder även främlingar, på tillfälligt besök, en med svenska mått mätt stor gästfrihet och vänskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar