Rasism

Människan må kanske ursäktas för att hon känner viss stolthet - hybris - över att ha nått "högst" av alla organiska varelser. Även om hon inte gjort det av egen kraft? Och det faktum att hon "höjt" sig till denna "nivå" - och långt ifrån att från början ha placerats där - kan kanske ge oss hopp om en bättre framtid? Men det här är inte platsen för förhoppningar eller farhågor, bara för "sanningen" så långt som vårt förnuft tillåter oss att upptäcka den? Vi måste erkänna att människan med alla sina ädla egenskaper, sin medkänsla även för de mest eländiga, sin vilja att trots allt försöka göra gott inte bara för sina medmänniskor utan även för de lägsta levande varelser - som t ex insekter och kräldjur, sitt gudalika intellekt som trängt in i solsystemets och molekylernas rörelser och byggnad, ja alla dessa upphöjda egenskaper bär - i sin kroppliga och mentala gestalt - ännu outplånliga spår av sitt låga ursprung. Se rasismen som ett exempel.