När det går åt skogen

Ja, då flyr man. Var och en på sitt eget sätt. Allt för att slippa sig själv. Själv går jag åt skogen så ofta som jag kan. Men då inte för att fly, utan bara för att få glömma bort mig själv. Luften, hällmarkerna, myrar och kärr, avlövade björkar, vyer, vidder och sjö ger en åthutning. Än finns lingon och blåbär att plocka, enstaka guldskimrande kantareller likaså och eld kan man ju göra upp där det faller en in och man trivs. Och så teckningsblocket som behändigt ryms i ryggsäcken mellan bågsåg och yxa. Så sker det. Egensinnet bantas och "universalkänslan" föds. Bor man granne med en skog kan man med dess hjälp borsta av sig det alltför mänskliga. Möta och uppleva allt det "opersonliga" både inom- och utombords. Det som inte står under viljans kontroll och inflytande. T ex vädret. Eller hjärtat.

Dukat bord

Hon är flykting. 23 år, heter Nadja och kommer från Eritrea. Hon har varit här 18 månader och läser och talar nu ärans och hjältarnas språk. Drömmer om att få arbeta inom sjukvården. Lever ensam i ett ruffigt rum, delar kök och toalett med andra. Kostnad 2 000 / månad. Det finns inga möbler i rummet utom en säng. Varenda krona hon kan undvara läggs undan. Hon lever på 6 000 / månad.

Flygfisk

En dag ringde det på ytterdörren. Brorsan och jag satt på golvet djupt involverade i bygget av ett stort hangarfartyg. Så vi tittade inte upp förrän vi hörde glada röster, mammas skratt och sen såg två stadsbud komma bärande på en stor bananstock som de ställde upp inne i badrummet! Vi trodde knappt våra ögon! En bananstock! Och så lämnade de över ett paket, som när vi öppnat det visade sig innehålla några torkade, fernissade och uppspända flygfiskar på bräden! Det var morfar som var med Johnson-linjen till Sydamerika och som därifrån skickat hem bananer och flygfisk.
Några år senare gick brorsan till sjöss även han. På Johnsonlinjen till Brasilien. Han skickade inte hem bananer med tavelramar gjorda av tropiska fjärilar. Inga flygfiskar den gången.  

Till minnet av Pelle ...

Då och då tillfrågas jag om vad jag upplevt? Nyfikenheten har ju lett mig till ett 70-tal länder. Eftersom verkligheten där ofta var omöjlig att förutse - jag reste nästan alltid ensam - kom mycket att både genomtränga och leda till ifrågasättande av min egen identitet och till ifrågasättande av åsikter som jag betraktat som självklara. 

I början - när jag kom hem - var jag naiv och berättade. Det tog ett tag innan jag lärde mig tolka frågor och blickar jag fick. Syftet var inte alla gånger att få veta något utan snarare att efteråt få prata skit om mig. Vad fan ägnar sig han sig åt sånt där för?  

Så jag slutade berätta. Det var vännen A - som varit med om det mesta – som sa:  

-”Jag tycker du ska hålla käften med vad du varit med om”, och det rådet har jag följt. När t ex frågor om Ukraina kommer, svarar jag att där är det både billigt och skitigt. För de flesta är likgitiga. Försök att breda ut texten om bakgrund och sammanhang påminner mest om den gamla indiska sagan om fisken som trodde sig kunna förklara för en fågel hur det var att leva i ett hav? 

Nej, den tid jag har kvar kommer jag att ägna åt att rädda annat än mig själv ur glömskan. Det har blivit böcker om mina morföräldrar och mina lyckliga barn- och ungdomsår i fjällen. Visst fanns det elände där – sjukdomar, skilsmässor, bråk och alkoholism – men arbetet, det ständigt växlande vädret, jakten och fisket, samer och bybor på besök och så den vidunderliga naturen .... vad mer kunde en grabb begära? Tiden där kom att forma mig för livet. Jag vandrar fortfarande till det som finns kvar av de förfallna stugorna. Jag kommer aldrig att bli färdig med vare sig människorna och minnena. Ta bara brevbäraren. En tolvmilatur längs sjöar, över fjäll och isar. I roddbåt och på skidor. För att dela ut post och pengar. I storm som solsken. Vilken människa.   

Häromdagen hittade jag ett foto på en av ungdomens stora hjältar – Pelle. ( Klicka på fotot så förstoras det ). Han var först och främst arbetskarl och nyodlare. Tillsammans med sin Anna skaffade han ett stycke jord som ingen annan ville ha och dikade ut det under oerhörda arbetsinsatser. Pelle var också timmerman, jägare och var den som lärde mig fiska.

Men Pelle var mycket mer än en arbetsmänniska. Han var t ex nudist och roade folk ( ´En Pelle, sa man och skrattade och skakade på huvudet ) när Pelle vackra solskensdagar drog av sig paltorna för att ströva fritt över fjällen med ballen svängande mellan benen. Vilken syn ...

Men Pelle var också poet. Hans dikter publicerades i Östersunds-Posten. Det är ett kärt besvär – jag håller faktiskt på och letar efter dom! 

Pelle snidade också. Och målade tavlor. En av dom hänger här på väggen, men sniderierna är borta. Det jag fr a saknar är hans fina modell över fjäll och sjö med mina morföräldrars stugor, båthus och bastu vackert snidade på näset mellan sjöarna.

Det konstverket - för det var det - gjorde han på sin ålders höst. Sen satt han med det i knät på buss och tåg. Han åkte till morfar som fick det som tack för alla år som de tillbringat till fjälls med bygge, jakt och fiske.

Jag minns Pelles modell. Klart. Och det är den - och Pelle - som fått mig till att arbeta på en egen kopia. Över den plats på jorden som för mig betytt mer än alla andra och där stunderna kom att prägla mig för livet.    

Secrets of leadership: Winston Churchill

Skogsliv

Trött på alla som kommer med ord 

som tömts på innehåll, ger jag mig av till skogs 
och vandrar längs snötäckta stigar på hällmark
bland tallar och granar och en.  
Där - i det vilda - finns inga ord. Bara enstaka spår. 
Som rådjursklövar i tunn pudersnö. Och harspår. 
Allt har snart suddats bort av stigande grader. 
På sluttningen mot tranbärsmyren, där älgar brukar
stå, fäller jag masurbjörken med ryggsäckens bågsåg. 
Det blir ett lass, men vad gör det? Det ska råsvarvas 
till tallrikar och glas och resterna blir ämnen till 
barnbarnets knivar och gafflar. Inte mycket att dikta 
om för den som tröttnat på ord utan innehåll ...

Vet ej

Varken ett enda finger eller en enda ton. Ändå blev valsen för liten.
Tonerna flaxar hit och dit. Klaviaturen ligger frusen som en vinterväg.
Så får man inte göra med pianot ...

För den som avvisar entonighet och hyllar mångtonighet, skepsis
och aldrig upphörande ifrågasättande när det gäller att försöka ta del
av beskrivningar - så många som möjligt - av den outömliga verkligheten.

Ett barns första dag

Det finns miljarder människor på Jorden. Alla sover, alla drömmer.
I varje dröm trängs ansikten och kroppar, de drömda människorna är fler än vi ...
På SVT Play sänds nu Ett barns första dag. Se avsnittet från Kenya här för att uppdateras om världens möjligheter.

BBCs The Hunt del 2

Ikväll sändes andra delen av BBCs nya TV-serie The Hunt. Om predatorers liv och leverne. Avsnittet var inspelat i Arktis och vi mötte isbjörn, varg, harar och olika fågelarter.
Sekvensen ovan är unik då den skildrar en isbjörn som lyckas fånga en säl under vattnet!
Men en än mer hissnande sekvens, en svältande isbjörn som hundra meter över havet med fara för eget liv klättrar längs fågelbergens brådstup för att få tag på ägg, den sekvensen finns ännu inte utlagd på Youtube.
Bara hoppas att den kommer. Jag trodde knappt mina ögon!
Annars blev det ännu en härlig skogsdag med extremt intressant människa och överlevnadsexpert. Timmarna flög! Man lär så länge man lever.
Har du t ex sett en älgko som tar kalv på ryggen, då hon simmar över en sjö? Eller en råbock som går upp på bakbenen och stöter med hornen mot en anfallande kungsörn`?

När tiden byter skinn

Vem tänker både snabbt och långsamt? För det är ju vad som gäller när det ska göras bedömningar och fattas beslut under rådande stora osäkerhet? När det blir glasklart hur mycket av våra känslor och tankar som är optimerade för en tillvaro som inte längre finns?

Och hur vi under rådande omständigheter - ”omständigheternas diktatur” som Palme så träffande talade om – därför lätt kan begå det ena misstaget efter det andra, bli snabbt både lättfångade och opinionsmässigt lättlurade samtidigt som vi vill fatta impulsiva, snabba beslut som riskerar att trassla till allting än mer? Som man brukar säga. Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. 

SD är - i alla avseenden - ett skrämmande aktuellt exempel – med stöd av 20% av de folkhemske - som känner att tiden är ur led och det nu är dags att vrida den tillbaka. De visar upp en annan bild av Sverige än den gängse. 

Jag har genom åren följt detta ”parti” och skrivit en del om dessa rättshaverister. Som Jimmie Åkesson uppmanade att ”give them hell”, dvs ge riksdagsledamöterna ett helvete. Detta parti som nu öppet spottar på demokratin genom sin ledning som uppmanat sina riksdagsledamöter att ”göra så litet som möjligt i riksdagen” och istället ge sig ut på gator och torg för ”att möta folket”. Och väl där talar man om att när SD ”tagit makten” ska man bl a ”byta ut polischefer för att tillsätta riktiga poliser”. Dessutom ska man ”byta ut chefredaktörer”. Och till sina partidagar portas journalister man inte känner sig ”trygg” med.

Allt detta medan partiledaren Mattias Karlsson förtrollar sina riksdagsledamöter genom att berätta om fettisdagbullens svenska historia. Gulligt? Elle hur ...

Men det finns ett parti till som ger mig obehag. Inte så att de kan jämställas med SD, inte alls, men Miljöpartiets ”ideologi”, utopism och bristande verklighetsförankring kan få en undra om detta parti överhuvudtaget existerar i sinnevärlden? Även de bygger luftslott om än i en annan del av himmelriket än SD.

Vad göra? Tja, den som vill kan ju lyssna på vad SR P1:s inrikespolitiske kommentator Thomas Ramberg har att säga eller läsa vad Lena Mellin i Aftonbladet har på hjärtat.

Båda tänker både snabbt och långsamt när det gäller att göra bedömningar under stor osäkerhet. 

Om flyktingröran

Inget är lättare än att ha åsikter. Det är bara öppna munnen så flyger de ut. Även mina har vingar. Men ju mer jag hör vad andra tänker och tycker, dessdå tystare blir jag. Att gå omkring och vara besviken på historien - eller rent av tro sig vara satt att vrida den rätt - kastar ett löjes sken över alla förstå-sig-påare av vad slag de vara må. Själv fattar jag inte mycket av det som nu händer och sker. Vare sig vi talar om EU, regeringens politik, migrationsverket, kommunernas agerande eller flyktingarnas attityder och problem. På sitt sätt är allt stimulerande. Det är bara att lära sig nytt! Om det mesta,

Spindlar

En känsla som jag välkomnar varje gång den gör sig påmind är förundran. Varför? Den visar hur liten hjälp jag har av det jag tror mig veta och förundran påminner också om hur liten hjälp jag har av mitt eget sätt tänka och förstå när det gäller de flesta biologiska problem. 

Undrar hur gammal man är när man börjar känna förundran? Tro inte att jag har något svar. För mig är och kommer livet att vara en gåta utan svar. Döden är inget problem utan livet.  

BBC One började i alla fall i söndags att sända en ny TV-serie, The Hunt. Om predatorernas liv och leverne. I det första programmet paraderade några klassiker, dvs geparder och krokodiler och späckhuggare. Men där fanns också en helt häpnadsväckande sekvens om en spindel som upptäcktes först 2009 på ön Madagaskar. Den döptes sen till Darwins bark spider. 

Med hjälp av luftströmmar kastar den ut upp till 25 meter långa fångstnät. Tvärs över floder. Den har anpassat sig till att utnyttja detta luftrum och saknar där konkurrenter. Här finns en längre artikel om detta djur. Och här den sekvens i The Hunt där David Attenborough skissar dess fångstmetod. 

Se den som en test. 
Kan du fortfarande förundras? 

Eller har ditt tanke- och känsloliv rostat igen? 

Går det bara i cirklar? 
Ägnar du dig bara åt ett evigt upprepande av egna åsikter? 
Springer runt i ekorrhjulet?      

Äta eller ätas

BBCs nya stora TV-serie handlar om jakt. Jägare och jagade. Just sett det första avsnittet. Det är bara att erkänna att jag satt som hypnotiserad framför TVn. Berörd men även illa berörd. Klicka på fotot ovan så förstoras det.
Att se en Darwinfjäril använda en vindby för att först kasta ut och sen hala in ett 25 meter långt fångstnät av silke stör mig inte. Tvärtom.
Men att se en krokodil, som inte ätit på ett år, gång på gång misslyckas med att försöka dra drickande djur ner under vattenytan föder mer svårtolkade reaktioner.
David Attenborough, som läst in speakertexten, säger att serien nog är den bästa han sett. Han hopar beröm över filmarnas enastående kameraarbete och de unika sekvenser som de fångat. Många för första gången.
Som den där späckhuggare - med hjälp av tvära girar framför en kaskelott - försöker få det vågsvall som de kollektivt skapar, att få ner valhonans unge, som sökt skydd på hennes rygg, i vattnet så att de där kan angripa ungen. Knappt jag tror mina ögon. Vilken koordination och intelligens.
David Attenborough konstaterar att numer kan han inte längre resa och vara med under inspelningarna som han gjort förr. Han är ju 90 och saknar inte bara närkontakten med naturen utan även sin fru och bror. Båda döda.
- Men jag har opererat knäna. Och kan nu i alla fall gå en timme i ett sträck, säger han nyktert där han sitter i sitt "nya" hem. Han har köpt upp grannhuset, som var en pub, och nya rum har byggts om och inretts i stil. Väggarna pryds av böcker, tavlor, fossil och fotografier. Ja vad står inte att hitta i detta hem.
- Jag reser fortfarande, fortsätter han. Har varit på Stora Barriärrevet för en ny serie och ska till Argentina för en serie om dianosaurier.
Karln är 90.