Dostojevskij är inte alls den stora författare en del vill göra honom till. Han är på sin höjd en bra 1800-talsförfattare. Hans produktion går inte alls att jämföra med vare sig Balzac, Dickens, Melville, Tolstojs eller Turgenjevs om vi tar några ryssar. Alla hans böcker är likadana. Karaktärerna är antingen brottslingar eller helgon. Alla karaktärer har samma röst. Jäkligt tjatigt.
Det enda han gör är att leta efter gud. Dostojevskij ansåg att världen var sjuk, vilket berodde på att han själv var det. Alla hans ändlösa monologer är ett resultat av att han dikterade sina böcker för Anna Grigorjevna (hustrun). Man märker tydligt att replikerna är utkastade i vredesmod och ackompanjerade av svart te och bloss på turkiska papyrosser. Han upprepar sig själv hela tiden. Låter sina hjältar vara as, idioter, som plågar eller plågas, förödmjukar eller förödmjukas.
Det är vad Dostojevskij skriver om och det har fått västerländska läsare att tro att detta är något grundläggande i den ryska själen. Att först plåga andra, sedan inse vad man har gjort och ångra sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar