Europa måste på nytt bygga upp den industri som försvunnit till låglöneländer, enligt EU:s kommissionär för industri och företagsamhet. Men företagens intressen sammanfaller inte alltid med unionens. Här råder idén om det post-industriella samhället. Jobben ska dit de är billigast, väst ska stå för idéer och kunskap. Kunskap var den viktigaste resursen i det ”postindustriella samhället”. Det hade amerikanska sociologer redan slagit fast kort efter andra världskriget. Så kom så teorin om att ekonomin hade övergått till ett nytt stadium: finansmarknaden skulle numera stå för största delen av nationens tillväxt.
Verkligheten då? Finanskrisen har lett till att industriproduktionen inom EU ligger i dag 10 procent under nivån från 2008. Europa måste industrialiseras på nytt, sade Antonio Tajani, EU:s kommissionär för industri och företagsamhet i slutet av oktober och lämnade inget tvivel om att ”reindustrialiseringen” brådskar. Men hur har man egentligen tänkt sig att hämta hem de tillhörande fabrikerna? Ty de gamla finns ju inte kvar, de tömdes för tio, femton eller tjugo år sedan, och produktionen flyttades för gott, först till staterna i Östeuropa, till Ungern eller Tjeckien, och sedan till Fjärran Östern.
Under två decennier liknade världen en stormarknad för billigt arbete. Det första västliga företag som tog tillfället i akt och flyttade produktionen till ett fjärran land där lönekostnaderna uppgick till bara en bråkdel av vad samma arbete kostade hemma, blev början till en global automatik. Flitiga, anspråkslösa drängar fanns överallt. Man behövde inte ens bry sig om denna arbetskraft. Den gick att hyra, genom mellanhänder som till och med konkurrerade med varandra.
Och om denna reindustrialisering skall lyckas, så måste den ske i stor skala och på en investeringsnivå som kommer att vara betydligt högre än alla de subventioner som i dag finansierar det europeiska lantbruket – och mycket högre än alla vinster som företagen själva tjänade in genom att flytta produktionen någon annanstans. Men om det inte lyckas att hämta hem drängen, vad får vi då? Självfallet ett ”postindustriellt samhälle”. Men om detta samhälle utan arbete verkligen utgör hoppet för 2000-talet – som en gång för 1900-talet – får sägas vara ytterst tveksamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar