I mina stapplande försök att förstå vad jag aldrig förstått, religiösa erfarenheter, besöker jag religiösa bloggar. Den här är ganska typisk. Upplevelser av vad vi kan kalla livets djupdimensioner - något mer och större än individen, omstörtande livserfarenheter, verkar tolkas som gudserfarenheter, förvandlar de religiösas språk till släkt med poesi. Eller musik. Inte minst när människor har det svårt, är i underläge, upplever nederlag, inte vet var de ska ta vägen. Då vänder de sig till, upptäcker Gud. Den store besegraren av psykets alla kaotiska krafter. (En uråldrig föreställning - egyptiernas faraoner hade samma funktion). Ur kaosupplevelserna följer ofta tankar på en gudomlig kärlek, känslan att vi inte älskar eller älskas för att vi förstår kärlekens väsen utan för att "vi besegrats, benådats och överraskats" för att tala med religiöst spårkbruk. Ännu ett tydligt exempel på hur lite vi vet / vill veta / kan veta om oss själva och vårt psykes alla egendomliga mekanismer. Vår hjärna är - och kommer för alltid att förbli - den sista stora outforskade kontinenten.
2 kommentarer:
Res till Asien, kanske Indien - där är andlig erfarenhet en del av vardagen! Den västerländska människan tycks till stora delar ha förlorat sin andlighet, till förmån för det skenbart överlägsna intellektet.
För övrigt tror jag att de allra flesta andliga erfarenheter sker i det tysta och utan någon föregående kris. Men den som bloggar eller på annnat sätt beskriver sin upplevelse har kanske en starkare känsla för dramatik - alternativt ett självpåtaget uppdrag att "missionera".
Rest en hel del, inte minst i Asien. Bl a besökt Benares där likbålen brann, kroppsdelar flöt i Ganges där vi rodde, vedhandlarna bråkade med sörjande om vedpriset, hinduer och muslimer bråkade, ligor lurade turister etc. Måste erkänna att jag inte vet vad andlig erfarenhet är för något? Är tyvärr sedan barnsben tondöv för religion / Skäggmesen
Skicka en kommentar