Första Maj med Karl Marx

Jag har inte läst någon biografi över Karl Marx. Skulle inte heller gjort det om det inte varit för Ian Kershaw´s rekommendation att ta itu med Jonathan Sprebers "Karl Marx". Ian Kershaw är författare till en rad monumentala verk. Så jag följde hans råd och ångrar mig inte. Sprebers bok är mycket bra. Även den som saknar politisk erfarenhet kommer att känna igen sig i alla intriger, kupper, utspel i det oändliga. 
Bokens styrka är att skildra Marx som en som hela tiden tvingas reagera på oförutsedda händelser. Han hade ingen teori, ingen ideologi att följa. Den växte fram under några årtionden. Förkastades, omarbetades, förlorade sig i aldrig publicerat material. Det var inte Marx som lanserade sig som dogmatiker utan vapendragaren Engels som sammanställde Marx röriga manus till ideologi. Vi ska inte se Marx genom Lenins eller Stalins totalitära glasögon, påpekar Spreber.  
Spreber målar upp bilden av Marx som en människa som aldrig blev mer elak och giftig än när han attackerade konkurrerande socialister, anarkister eller terrorister. Som bryter ihop då älsklingssonen dör, Marx är deprimerad i två år. För Karl hörde manlighet och faderskap ihop och han stack inte under stol med att han föredrog pojkar framför flickor. Ändå var han en familjemänniska. Om än mycket fattig. Han skämdes över inte ha arbete och kunna erbjuda sin överklassfru det liv han ville ge henne. Marx klarade sällan hålla dead-lines. Vanskötte sin personliga hygien. Hade ruttna tänder. Arbetade oupphörligt. Gjorde pigan med barn, fick vännen Engels att anmäla sig som fader för att rädda äktenskapet. Döttrarna Marx blev chockade när de efter faderns död upptäckte sanningen. Mycket av Marx teorier är ofattbara, inte minst hans förvirrade ekonomiska och dialektiska utläggningar om vad det nu vara må. T ex relationen mellan "bas och överbyggnad", dvs ekonomi och politik. Jag hoppade över kapitlet om Marx´s ekonomiska teorier.
På Marx-Engels Internet Database, en sagolik resurs, finns allt man kan begära och mer därtill. Här. Själv fördjupade jag mig i Marx och Engels brevväxling om Charles Darwin. Och ogillade starkt deras vision av ett "20, 30 eller 50-årigt europeiskt inbördeskrig för att uppnå socialism". Fy fan ... Vilken värld levde i för att drömma sådana mardrömmar?  

Real Madrid - Borussia Dortmund

Reals framgångar under Morinhou har vilat på lagets stormande snabba kontra-attacker. I år fr a demonstrerat i samband med Reals segrar över Barcelona. Men det var brist på dessa kontra-attacker som förra veckan fick Real på fall i semifinalen i Champions League mot Borussia Dortmund. I halvtid, vid ställningen 1 - 1, gav Morinhou sina spelare order om att lägga sig på försvar. Spela på resultatet! Det ledde till ytterligare tre mål av Lewandowski. Ikväll måste Real vinna med tre mål eller mer. Allt beroende på hur få / många mål som görs av Borussia, ett lag som alltid går på offensiven. Inför kvällens match har Real epostat sina medlemmar och bett dom klä sig i vitt. Allt för att skapa rätt atmosfär. Fotboll är världens största teater. Här är Reals video inför kvällens match. Hoppas kvällens föreställning blir lika minnesvärd som förra veckans! Mycket vilar på Ronaldos axlar.  

Är du rädd för dödsögonblicket

Det är alla människor. Kanske en halv på hundra klarar att möta lidandet och döden med lugn. Situationen kallas av de som arbetar med döende för "livets värsta stund", då allt är kaos, då det gäller att få patienten att förlika sig med sin situation. Rent av få den till något vackert och fint. Inte en avhumanisering. När stunden nalkas blir alla detaljer viktiga - paradoxalt nog för patientens livskvalité. Andningssvårigheter, svåra smärtor, svår ångest, illamående och förvirring. Det existensiella lidandet är det svåraste av alla lidanden när det kommer till kritan. Alla är rädda för smärtan.
En lugn person är ofta lugnare än en människa med stort kontrollbehov som ofta möter döden med ilska. En generös människa kan gå igenom sitt lidande utan att förlora sin omtanke till människor och sin välvilja mot omvärlden. Det vackra och det fula i oss människor kommer i dagen under denna slutgiltiga prövning. Bitterhet är vanligt. Många klagar på allt - även om de haft en långt och rikt liv. Soppan smakar illa, allt är fel, varför skulle detta drabba just dem?
Förnekelse är vanligt liksom benägenhet att leta syndabocker, olyckliga omständigheter att skylla sin olycka på. De ser sin sjukdom som ett straff. Egoismen och egennyttan är våra starkaste drivkrafter. Ofta underblåses det av nära och kära som undrar hur man mår, känner sig, sjukvårdare som mäter värden under lång tid. Lyckliga de som in i det sista kan intressera sig för omgivningen. Blå himmel utanför fönstret, ett träd, ett besök, ett barnbarn, lite vatten att dricka. Alla har sina egna strategier att ta farväl av livet. Sarkasmer är vanliga: "Jag tar nog balkongvägen i alla fall".
Så har vi hoppet. Att ett mirakel, en ny medicin ska förändra allt till det bättre. Det verkar inte spela någon roll vilka tidigare erfarenheter man har av döden i livet. Brandmän, läkare, präster, poliser - de är inte mindre rädda än andra. Män är oftare ilska, kvinnor mer ledsna. Det är sällan religionen hjälper.
Anhöriga är ovärderliga. Förutsatt att de tillåter patienten att dö. Inte sätter press på den döende, som när kroppen inte längre orkar sluter sig mentalt inom sina egna, ensamma världar.
I de gamla grekiska myterna finns drömmens gud, Morfeus, som är son till sömnen, Hypnos, vars tvillingbror är döden, Thanathos, och vars far är natten, Nyx.
Morfeus hade tusen söner, en för var och en av våra mänskliga drömmars gestalter.

Nya väljare på väg mot den amerikanska modellen

97 procent av svenskarna är i dag inte medlemmar i något av de åtta riksdagspartierna, som är på väg att bli tomma skal. Färre medlemmar gör det svårare klara kompetens och kvalitet när partierna ska tillsätta alla politiska förtroendeuppdrag efter valen. Frågan om att minska antalet uppdrag i kommunerna aktualiseras! 
Partiernas krympande medlemskårer blir mind­re representativa för väljarna. Kontaktytorna med medborgarna minskar. Över 70 procent känner sig över huvud taget inte som anhängare av något politiskt parti, som snabbt utvecklas till kampanjorganisationer. Partikanslierna jobbar med opinionsverksamhet, PR-byråer och reklam. Färre medlemmar ger också partiledningarna ett allt större handlingsutrymme då  program, ideologi och medlemmar betyder allt mindre i jakten på allt rörligare väljare. 
Men partierna har fortsatt monopol på den formella politiska makten. Ekonomiskt klarar de sig utmärkt med årliga miljardbidrag från skattebetalarna. Medlemsavgifter står i dag bara för knappt 3 procent av partiernas intäkter. Sammanlagt får partierna omkring fem miljarder under mandatperioden. Hur pengarna används är okänt. De är inte sugna på att redovisa. Som vi bäddar får vi ligga. Vi är på väg mot den amerikanska modellen, dvs ett samhälle utan politik. 

Chaplin i första världskriget

En av de mest populära filmer som 1918 gjordes om kriget stod Chaplin för. Folk strömmade till för att se den, gapskrattade åt det vansinne som krävt 9 miljoner dödsoffer via tanks, flygplan, artelleri, gas, i en 80 mil lång skyttegrav som sträckte sig från den Engelska Kanalen till Schweiz. 
Bara från England skickades under kriget 2 miljarder brev och 114 miljoner paket till fronten. Om de var adresserade till någon som dött, lästes breven i regel upp och innehållet i paket delades ut. 
Till att börja med förbjöds journalister skildra kriget. Det kunde negativt påverka hemmafrontens moral. Soldater gjorde vad de kunde för att skapa en "hemmiljö". Planterade blommor, skaffade burfåglar och husdjur, tog stolar och sängar från raserade byar. 266 sköts som desertörer. I England delade kvinnororganisationen Vita Fjädern ut fjädrar till män som inte gav sig ut i kriget. De var fega. 1915 bildades Active Service League, 20 000 kvinnor, som vägrade synas tillsammans med män som inte deltog i kriget. 

114 670 brittiska soldater deserterade. De utgjorde 1.5% av den totala styrkan. 266 sköts. Telegram hem till släkt angav inte orsaken. Även andra än desertörer sköts.

18 sköts för feghet, 5 för olynad, 5 för att ha slagit en officer, 2 för att ha sovit på post, 7 för att ha lämnat post, 2 för att ha kastat bort sina vapen, 3 för myteri och 19 för mord. Alla sköts av soldater ur det egna förbandet.

Nazister och Sverigedemokrater på plats vid böneutropet

Vid ettiden på fredagseftermiddagen ljöd böneutropet från en moské i Fittja, det första i sitt slag i Sverige. Det lockade till sig företrädare för det nazistiska Svenskarnas parti (Svp) och Sverigedemokraterna. Båda partier motsätter sig böneutropet, som varar två - tre minuter varje fredag. 
Det rör sig om röstfiske. Ju vulgärare och fördomsfullare dessa partier agerar, dessto mer går de hem i stugorna. Om Göran Persson får rätt - att vi står inför en ekonomisk nedgång - 55% av landets ekonomi står och faller med export och EU mår inget vidare - finns risken att SD får ännu mer vind i seglen. 
Organisations-, religions- och yttrandefrihet, det klassiska borgerliga arvet, gäller inte för dessa partier, som  klassar det muslimska böneutropet som en "sanitär olägenhet". Även det röstfiske. Den sortens humor går hem. Liksom berusade Sverige-Demokrater med järnrör. Opinionssiffrorna för SD ökar efter händelser som dessa. De folkhemske har nu ett parti. 
Sverige-Demokraterna är en mix mellan å ena sidan överspänd idealism / nationalism, å andra sidan undertryckta drömmar om en byråkratisk despoti - uppbyggd för att hålla invandrare i schack. Arketypen är välbekant.

Jag skulle inte beställt boken om det inte var för Ian Kershaws omdöme. För den som inte vet vem han är kan jag bara säga att han anses ha skrivit det hittills bästa som åstadkommits om Hitler och Hitler-regimen. En bok som för gott lagt grunden för min uppfattning om den delan av Europas 1900-talshistoria. En monumental biografi.
Vad har då Ian Kershaw sagt som får mig att beställa den bok det nu gäller? Jo, han skriver om Jonathan Sprebers "Karl Marx". Att under de senaste 100 åren har Marx biografi skrivits sedd genom Engels och de ryska kommunisterna, dvs de totalitära regimer som leddes av Lenin, Stalin och Mao.
Spreber ifrågasätter det sättet att närma sig Karl Marx, som har mer gemensamt med den franska revolutionen än med vad förtryck som kommunismen utövade under 1900-talet.