Släkten har sysselsatt mig sedan barndomen. Små grytor har också öron. Så även om jag inte kunde ställa följdfrågor så lyssnade jag och lade på minnet och sedan ett tiotal år tillbaka har jag på allvar tagit itu med detta rika släktintresse. Det har blivit några böcker som jag skrivit med tanke på barnbarnen. Vem vet? Kanske någon av dem intresserar sig för vilka som gått före och hur de levt?
Under några år har jag rest land och rike runt, suttit i arkiv, tagit del av sjukhusjournaler, ringt runt, träffat släkt - bekanta och obekanta - och sökt upp både människor och platser som haft en speciell betydelse. Allt stora upplevelser som vidgat perspektiven. Betydelsen av allt detta har varit och är stor, känslorna likaså. För det mesta här i tillvaron är betydligt större än vad ögat kan se. Brev, foton, arkiv, byar, hus, möten - allt berikar på ett oförutsägbart sätt som i alla fall inte jag kan beskriva.
Samtidigt har jag frågat mig varför de flesta inte intresserar sig för sin bakgrund och sin släkt? Visst, man inser sin obetydlighet när man på allvar speglar sig i andras liv och leverne. Jag vet inte hur många besvärade miner jag mött genom åren och hur många tomma ögon jag stirrat in i då jag frågat vad de vet om sin bakgrund. Det råder en allmän partiell minnesförlust. Ibland kan det vara svårt att hålla anletsdragen i schack, då folk snabbt istället gör det de kanske älskar mest av allt - blåser upp sig själva och betydelsen av sitt eget liv. En del har t o m föreslagit att jag kanske skulle skriva om deras liv? Ganska talande. Men det är något jag är lika ointresserad av som att skriva om mitt eget.
Den här upplevelsen har fått mig att fundera på om jag borde skriva något om "Egoismens natur och kultur. Dess blinda fläckar". En bok om det bisarra tunnelseende som egoismen ofta skapar. Skulle nog kunna bli en ganska underhållande läsning? Tur man tycker om människor.
Men böcker om barnbarnens uppväxt blir det! Det är en annan sak. De kommer ju inte att minnas mycket av sin uppväxt, så jag filmar, fotograferar och skriver ner vad de gjort och gör och sen den dag då jag är borta har de i alla fall några böcker + DVD-skivor om sig själva / sin uppväxt att falla tillbaka på. En kärleksgåva. För visst är det så att i o m könsmognaden i tonåren så raderas de flesta barndomsminnena?
Länge letade jag förgäves efter släktingar som under 1870- och tidigt 1900-tal försvann till USA och Australien. Vad gäller USA kammar jag fortfarande noll, men skam den som ger sig. Men Australien har gett en riklig skörd. Allt tack vare DNA-teknik! Analys gav träffar. Och plötsligt fick jag foton på de släktingar som en gång tog sig över haven som sjömän till Sydney! Och deras fruar, barn och barnbarn. Plötsligt fick jag ytterligare ett 50-tal australiensiska livsöden att jämföra med den svenska släktens öden och äventyr.Världen öppnar sig för samtal som förskjuter perspektiven. Släktingar deltog i båda världskrigen och Koreakriget.
Så att säga att släktforskning vidgar vyerna räcker inte. Jag kan inte uttrycka vad den betytt och betyder. Dessa släktingar, levande som döda, dyker upp i nattliga drömmar. Det känns med släktforskningen som fotot på det älgtorn, som restes i den västerbottniska by där min mamma har sina rötter. 15 meter högt. De sista metrarna klättrade man på stegpinnar av s k ekspik. Och en gång blev den jägare som tog sig upp anfallen av en slaguggla som byggt bo i fotlådan på tornet. Det är så med släktforskning också. Ena gången hissnande, andra gången irritation över alla närgågna frågor.
Av och till - när barnbarnen frågar - ska jag berätta valda delar ur släktens öden och äventyr. Det finns ju fotografier och brev också. Kanske kommer någon av dem att göra samma sak som jag gjorde som liten? Lyssna och minnas?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar