Släktforskning

Släkten har sysselsatt mig sedan barndomen. Små grytor har också öron. Så även om jag inte kunde ställa följdfrågor så lyssnade jag och lade på minnet och sedan ett tiotal år tillbaka har jag på allvar tagit itu med detta rika släktintresse. Det har blivit några böcker som jag skrivit med tanke på barnbarnen. Vem vet? Kanske någon av dem intresserar sig för vilka som gått före och hur de levt? 

Under några år har jag rest land och rike runt, suttit i arkiv, tagit del av sjukhusjournaler, ringt runt, träffat släkt - bekanta och obekanta - och sökt upp både människor och platser som haft en speciell betydelse. Allt stora upplevelser som vidgat perspektiven. Betydelsen av allt detta har varit och är stor, känslorna likaså. För det mesta här i tillvaron är betydligt större än vad ögat kan se. Brev, foton, arkiv, byar, hus, möten - allt berikar på ett oförutsägbart sätt som i alla fall inte jag kan beskriva. 

Samtidigt har jag frågat mig varför de flesta inte intresserar sig för sin bakgrund och sin släkt? Visst, man inser sin obetydlighet när man på allvar speglar sig i andras liv och leverne. Jag vet inte hur många besvärade miner jag mött genom åren och hur många tomma ögon jag stirrat in i då jag frågat vad de vet om sin bakgrund. Det råder en allmän partiell minnesförlust. Ibland kan det vara svårt att hålla anletsdragen i schack, då folk snabbt istället gör det de kanske älskar mest av allt - blåser upp sig själva och betydelsen av sitt eget liv. En del har t o m föreslagit att jag kanske skulle skriva om deras liv? Ganska talande. Men det är något jag är lika ointresserad av som att skriva om mitt eget.  

Den här upplevelsen har fått mig att fundera på om jag borde skriva något om "Egoismens natur och kultur. Dess blinda fläckar". En bok om det bisarra tunnelseende som egoismen ofta skapar. Skulle nog kunna bli en ganska underhållande läsning? Tur man tycker om människor.   

Men böcker om barnbarnens uppväxt blir det! Det är en annan sak. De kommer ju inte att minnas mycket av sin uppväxt, så jag filmar, fotograferar och skriver ner vad de gjort och gör och sen den dag då jag är borta har de i alla fall några böcker + DVD-skivor om sig själva / sin uppväxt att falla tillbaka på. En kärleksgåva. För visst är det så att i o m könsmognaden i tonåren så raderas de flesta barndomsminnena? 
  
Länge letade jag förgäves efter släktingar som under 1870- och tidigt 1900-tal försvann till USA och Australien. Vad gäller USA kammar jag fortfarande noll, men skam den som ger sig. Men Australien har gett en riklig skörd. Allt tack vare DNA-teknik! Analys gav träffar. Och plötsligt fick jag foton på de släktingar som en gång tog sig över haven som sjömän till Sydney! Och deras fruar, barn och barnbarn. Plötsligt fick jag ytterligare ett 50-tal australiensiska livsöden att jämföra med den svenska släktens öden och äventyr.Världen öppnar sig för samtal som förskjuter perspektiven. Släktingar deltog i båda världskrigen och Koreakriget.     

Så att säga att släktforskning vidgar vyerna räcker inte. Jag kan inte uttrycka vad den betytt och betyder. Dessa släktingar, levande som döda, dyker upp i nattliga drömmar. Det känns med släktforskningen som fotot på det älgtorn, som restes i den västerbottniska by där min mamma har sina rötter. 15 meter högt. De sista metrarna klättrade man på stegpinnar av s k ekspik. Och en gång blev den jägare som tog sig upp anfallen av en slaguggla som byggt bo i fotlådan på tornet. Det är så med släktforskning också. Ena gången hissnande, andra gången irritation över alla närgågna frågor.  

Av och till - när barnbarnen frågar - ska jag berätta valda delar ur släktens öden och äventyr. Det finns ju fotografier och brev också. Kanske kommer någon av dem att göra samma sak som jag gjorde som liten? Lyssna och minnas?   

    

1945

Bättre än så här kan historien knappast skildras. Det är den brittiske historikern David Reynolds, författare till bl a en monumental biografi över Winston Churchill, som i denna BBC-dokumentär avslöjar hur den amerikanske presidenten Roosevelt hemlighöll sin sviktande hälsa, sitt ansträngda äktenskap som, om det avslöjats, kunde förstört hans presidentperiod.
Roosevelt ville forma framtiden innan det förflutna hann ifatt honom.
Balanserat och nyanserat väver Reynolds ihop berättelsen om Roosevelt med krigföringen i Europa och Stilla havet och Roosevelts diplomatiska spel med Stalin och Churchill.
För den som fastnar för Reynolds lågmälda men övertygande sätt att återberätta andra världskrigets historia finns det en rad andra lika lysande BBC-dokumentärer. Det är bara att söka på David Reynolds namn på Youtube så dyker de upp ....

Koldioxid

Hur länge stannar koldioxid kvar i atmosfären? Eller utsläpp efter fossila bränslen?
Ska man tro våra politiker skall utsläppen efter fossila bränslen ligga på noll år 2100. En illusion. Och koldioxid då? Hur länge ligger den kvar i atmosfären?
Efter 10 000 år finns en tredjedel kvar, efter 100 000 år c:a 15%. Och den mängden är högre än den var före den industriella revolutionen. Nej, det handlar inte om politik och politiska löften. Klimatfrågan är en ekonomisk fråga. Den starkaste konservativa kraften är att företagare och konsumenter går dit de hittar den billigaste lösningen.
Klimatförnekare? De må ha hår på bröstet, men tomtar på loftet.

Näver

Som näverälskare har man mycket att se fram mot till våren.

Klimatet

Lyssnar på några högerextrema klimatförnekare. Samtal är naturligtvis omöjligt. De vet trots att deras okunnighet är lika slående som deras totala likgitighet inför vetenskap och beprövad erfarenhet.
De vill inte resonera utan enbart provocera. Det visar sig snabbt att de inte följer vare sig nyhetsrapportering eller förstår vidden av de exempel jag tar upp. Som detta. Men de gillar Donald Trumps påstående att klimatförändring är ett kinesiskt påhitt för att stoppa delar av USAs industri? Det ligger något i det, svarar de! När jag undrar vad, uteblir svaren och övergår alltmer till irritation över mina frågor? Är jag dum? Fattar jag inte vilken jävla lögn klimatfrågan handlar om? Vart vill jag komma? Hit.
Det känns som att lyssna på tokreligiösa som hävdar att jorden är 10 000 år gammal. Eller lyssna på konspirationsteoretiker som vet att människan aldrig satt sin fot på månen.
Sjumila-egon vilse i pannkakan. Här finns mer.  

Politisk satir

I morse läste New York Times utskrift av intervjun med Donald Trump och fick mig några goda skratt. Dels när Trump antydde att som president stod han över lagen. Sen när han tyckte det var OK att låta sig fotograferas i Vita Huset med affärskollegor. Men dråpligast var kommentaren att han skulle fixa fred i Mellersta Östern! Dvs svärsonen skulle göra det! En fastighetsmagnat utan all politisk erfarenhet? Säga vad man vill om Trump, men visst är han underhållande? ... Även för Stephen Colbert, satiriker av Guds nåde.

Skidorientering

Skidar i ett område som rymmer ett stort nätverk av både skidspår och småstigar. En del bjuder på preparerade spår, andra inte. Så det handlar om vägval och åter vägval. Fast som vanligt läser ögonen inte bara karta och letar efter kontroller utan fastnar även på annat. Som ovan. Hörde förresten igår att ordet orientering kommer av "orient", dvs öster, där solen stiger upp.  

Varför demokrati

George W Bush trodde att han som president hade fria händer. Bush auktoriserade försvinnanden av terrormisstänkta till hemliga CIA-fängelser runt om i världen, godkände att CIA använde tortyr som förhörstaktik, godkände internering på obestämd tid på Guantanamo utan rättslig prövning, godkände "extraordinary rendition" av misstänkta till tredje land för tortyr och införde elektronisk övervakning av amerikaner.
Bush trodde att han som president kunde ignorera federala kriminella stadgar - Genèvekonventionerna kunde därför inte tillämpas på al-Qaida-fångar, Guantanamo låg utanför amerikansk lag. En rad amerikanska organisationer protesterade, stämde, skrev rapporter om mänskliga rättigheter, fick utländska regeringar utöva påtryckningar på Förenta staterna.
Civil- och myndighetspersoner läckte sekretessbelagda handlingar. Human Rights First organiserade pensionerade generaler och amiraler. Centrum för konstitutionella rättigheter och Reprieve riktade omvärldens uppmärksamhet mot Guantánamofångarna. Bill of Rights försvarsutskott anordnade lokala folkomröstningar om Patriot Act; ACLU använde Freedom of Information Act för att få tillgång till tusentals dokument om CIA: s tortyrprogram, som sedan spreds i lättillgänglig form. Det internationella samfundet fördömde Bushregimens agerande.
När George W Bush 2009 lämnade Vita Huset, hade han släppt mer än femhundra av fångarna på Guantánamo, beordrat att CIA: s hemliga utländska fängelser skulle upphöra, satt stopp för CIAs förhörsprogram som sanktionerade tortyr och extraordinära överlämnanden av personer för tortyr till andra länder, satt NSA: s hemliga övervakningsprogram under rättslig övervakning.

Som president hade Bush inte fria händer. En lektion så god som någon i demokrati.

Leif G W Persson slår huvudet på spiken

Detta skriver G W om de folkhemske som vädrar morgonluft.  

... "Rader av amerikanska författare, samhällsdebattörer och experter på politik och ekonomi satte både sin heder och sina särskilda insikter i pant på att ett land som USA aldrig skulle kunna välja en man som Trump till sin president.

Hur skulle det gå till? En sådan som öppet och starkt ogillade invandrare, mexikaner, muslimer, kriminella, homosexuella och intellektuella? Huller om buller. Betraktade miljöproblem som fantasier som gjorde att hyggligt folk riskerade att bli arbetslösa, såg aborter som en variant på legaliserade mord och av egen erfarenhet visste att kvinnor verkligen gillade att riktiga män uttryckte sin uppskattning genom att daska dem i rumpan och klämma dem på brösten och ta dem på fittan. 

Vem i hela fridens namn skulle kunna tänkas rösta på en sådan? 

Svaret på den frågan är enkel. Alla andra som tänker, tror och tycker som han. Det finns således fler amerikanska kvinnor som delar Donald Trumps kvinnosyn än det finns medsystrar som tycker som Hillary Clinton. Tiotals miljoner amerikanska kvinnor är motståndare till aborter, anser att deras väsentliga uppgift är att ta hand om maken, barnen och hemmet och att kvinnan är naturligt underordnad mannen.

Lägg så till detta ett par tiotal miljoner vanliga arbetslösa amerikaner plus ett likvärdigt antal mexikaner och andra flyktingar och immigranter som redan hunnit etablera sig i sitt nya hemland och inte vill riskera att förlora sin existens till sådana som tar sig in efter dem. Hunnen så här långt så blir det hela ett ganska enkelt räknestycke som handlar om den omsorg om sig själv och sina närmaste som grundar sig på hur man upplever sin egen situation..."

Hela artikeln här. 

Konsten att överleva

Ikväll kl 21 visas del två i BBCs nya serie Planet Earth. Förra veckans höjdpunkt var Galapagos ormar jagande iguanas.



Kvällens? Kanske detta?

När Obama ville hoppa ut ur fönstret

Det skedde 2008 i samband med att Obama briefades om den amerikanska statsmaktens allra "djupaste hemligheter". Här finns detaljerna.

Djuriska instinkter

Till dom som säger sig inte veta vad det är? Kanske det här kan ge er en liten fingervisning? Och här finns mer för den som vill ...

Ny bok

Lagom till jul. Philippe Desan: Montaigne - a life. En klassisk biografi som nu kommer på engelska. Boken vänder upp och ner på en rad gängse föreställningar. Alltid välkommet. Tills nästa expert får sitt topplock att ryka. Det bästa med Montaigne? Att vår överlevnad står och faller med vår förmåga / oförmåga att bekämpa våra djuriska instinkter. Till det behövs tankeverksamhet och utbildning. Att förbli en del av naturen är inte ens önskvärt. 

One of the most important writers and thinkers of the Renaissance, Michel de Montaigne (1533-92) helped invent a literary genre that seemed more modern than anything that had come before. But did he do it, as he suggests in his Essays, by retreating to his chateau, turning his back on the world, and stoically detaching himself from his violent times? In this definitive biography, Philippe Desan, one of the world's leading authorities on Montaigne, overturns this longstanding myth by showing that Montaigne was constantly concerned with realizing his political ambitions--and that the literary and philosophical character of the Essays largely depends on them. 
As Desan shows, Montaigne lived through eight civil wars, successfully lobbied to be raised to the nobility, served as mayor of Bordeaux, as special ambassador, negotiator between Henry III and Henry of Navarre. 
It was only toward the very end of Montaigne's life, after his political failure, that he took refuge in literature. 
But, even then, it was his political experience that enabled him to find the right tone for his genre. In this essential biography, we discover a new Montaigne--caught up in the events of his time, making no separation between private and public life, and guided by strategy first in his words and silences. 

Självspelande pianon

Hur gammal blir man innan man får det ansikte som man förtjänar? 

Eller kan man inte ansiktet avspegla en människas karaktär? Kan personligheten bara skymtas i förbifarten? Som när man under ett schackparti bara ser spelarnas drag? 

Ta försök att sluta klyftan mellan fantasi och verklighet. Ett hopplöst företag som många ägnat ett liv. Inte undra på de lider, deppar, super? "Rationalisterna". Egoism och självförhärligande lyser ofta igenom. Och kostar vänner. Och kanske till sist även det egna omdömet? 

Som pianot som ger ifrån sig den ton som slås an! Eller än värre. De som är självspelande? Det är därför jag inte debatterar. Lyssna, bara lyssna. Det ger mer. Frihetens fana hänger på halv stång.