Politiker från S, M, C, FP och KD samlade sig 1994 för att göra en reform av ATP-systemet. Syftet var att göra systemet robust inför kommande påfrestningar. De principer som man kom överens om såg bra ut. Man trodde på full sysselsättning, så har det inte blivit, arbetslösheten är hög. Aktiebörserna skulle ständigt gå uppåt, pensionssparande på kapitalmarknaden skulle ge ett tillskott. Nu vet vi bättre.
Så infördes den så kallade bromsen, som verkar automatiskt och sänker pensionerna så mycket som behövs för att finanserna skall hålla för evigt vid oförändrade avgifter. I år är sänkningen omkring 750 kronor i månaden för medelpensionären.
Andra inslag i automatiken är att dagens unga behöver arbeta till 69 för att få en hygglig pension, att arbetslöshetsersättning och förtidspension trots detta slutar vid 65, att garantipensionen successivt försvinner. För att bara nämna några av följderna av detta helautomatiska system.
Förändringen av pensionssystemet blev sammantaget så stor att regeringen introducerade ett nytt solidaritetsbegrepp i en rapport till EU 2002. Man överger där det man kallar för ”egalitär” solidaritet till förmån för något man kallar ”aktuarisk” solidaritet. Pengar in, pengar ut, tydligare kan det inte sägas. Hur ser det Sverige ut som ska ta hand om sina pensionärer på det sättet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar