De flesta av oss är biologiska analfabeter, vi ser massor utan att veta vad det är som vi ser. Visst, en blåsippa, en björk, en humla, en fågel. Ungefär som att läsa en bok men bara kunna enstaka bokstäver. Hur det är för de dom ser ger oss den 70-årige Bruno Liljefors en vink om i "Det vildas rike"? En bonde kommer in med två orrungar som dödats i slåttern:
....Jag var som förhäxad vid betraktandet av deras grå- och brunvattrade fjädrar. Mina förut invanda begrepp om vackra och fula färger ställdes på huvudet inför dessa vackra sammanställningar som syntes liksom avlagrade från den grå urtiden och berättade om skogen, kärret, mossan på stenarna, natthimlen mellan grenarna. Man kunde hur länge som helst se in i denna värld, där fanns ingen botten eller slut endast alltjämt nytt ....
Endast alltjämt nytt. Man får, som Harry Martinsson brukade säga, vara beredd på mycket inombords då man försöker lära sig mer om det vi kallar för natur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar