Darwin och konsten V

William Dyce's tavla, Pegwell Bay, målades 1858. Året innan Darwins bok om Arternas Uppkomst. Tavlan visar samtidens nya känsla för naturens oerhörda tidsperspektiv. Några kvinnor i förgrunden letar fossil, i bakgrunden reser sig Dovers hundratals miljoner år gamla kalkklippor och över kvällshimlen far Donatis komet. Tre tidsperspektiv. Fossilsamlarna upptagna med sitt ser inte kometen, kalkklippornas ålder är liten jämfört med solen som är på väg att gå ner. Historien är lång, en människas liv kort. Inget nytt under solen. Darwins bok kom snarare att bekräfta än revolutionera denna världsbild. Tanken på naturens ålder var spridd och accepterad. Ytterst få utbildade trodde Bibelns skapelseberättelse var sann. William Dyce tillhörde de som fascinerats av den nya världsbildens framväxt.

Dawkins om Darwin

Lysande föreläsning om Darwin finns här. Enda invändningen är att Dawkins talar om Darwins upptäckt av det naturliga urvalet som en kunskapsmässig slutstation. Passande i ett högtidssammanhang som detta, men oförenligt med en vetenskaplig hållning. Vetenskap är en färskvara och ingen vet vad framtiden bär i sitt sköte.

Guds nyttofunktion

Till sin troende kollega Asa Gray i USA skrev Charles Darwin i ett brev: ..."Jag kan inte övertyga mig om att det finns en välvillig och allsmäktig Gud som medvetet skapat rovsteklar för att dess larver skulle livnära sig inuti kroppen på levande fjärilslarver" .... Igår kväll såg jag dom. En stekel kom springande på marken med en larv mellan bena. Larven var för tung för att stekeln skulle kunna lyfta. Larven var bedövad genom ett stick i dess centrala nervsystem så den paralyserades utan att dö. Stekeln lägger sedan sina ägg i en grävd grop i marken tillsammans med larven. Sedan tillsluts det hela och larven äts sen levande upp innifrån. Vitsen är att dess kött ska hålla sig så färskt som möjligt så länge som möjligt. Harry Martinsson skrev att naturen inte var grym utan bara känslokall och effektiv, något han hade svårt att acceptera. Richard Dawkins skriver samma sak 30 år senare. Naturen är inte grym, bara obarmhärtigt likgiltig. Exemplet stekeln och larven gör Skapelsen svår att bejaka för troende. Brutaliteten, det oerhörda slöseriet med livsformer är i det närmaste omöjliga att förena med föreställningen om en god och allsmäktig Skapare. Sammanhangen blir outhärdligt komplexa och den goda logiken sätts ur spel. Bilden visar en stekel som tar en spindel som fyller samma funktion som fjärilslarven.

Är sammanhanget outhärdligt stort?

Frågan ställdes av Harry Martinsson när han funderade på vad vår tids vetande hade att säga om de speciella förhållanden som måste råda på planeten Jorden och i universum för att liv överhuvudtaget skulle kunna uppstå? Hade naturlagarna bara varit lite annorlunda skulle allt gått fel. Från galaxer till grundämnen. T ex om kärnkraften som håller samman atomkärnorna bara hade varit några enstaka procent starkare skulle universums väte ha omvandlats till helium och det biologiska livets processer aldrig kickats igång. Å andra sidan. Hade kraften varit några procent svagare skulle inga av de tyngre atomkärnorna, t ex kol, kunna hålla ihop. Harry Martinsson skrev Aniara. Skickade där ut oss i rymden, i en bana där vi kommit ur kurs och inte visste vart vi var på väg bland myriader planeter utan livsmöjligheter. Då kände man inte till supersträngsteorin. En matematisk kalkyl som räknar på möjligheten av oerhört många olika slags universa styrda av olika slags naturlagar? Antalet universa beräknas uppgå till en etta med femhundra nollor. Martinsson kände inte heller till dagens DNA-perspektiv oc frågor som när uppstod vårt medvetande? Hänger språk, medvetande, intelligens och hjärna ihop? I så fall hur? Är vi det enda medvetna djuret? En del hävdar att det inte alls bara är däggdjur som är det utan även fåglar! Hade Martinsson rätt? Är sammanhanget outhärdligt stort?

Willy Kyrklund

Läser i bladet att författaren Willy Kyrklund dött och att han räknas till en av vår tids främste. Skam till sägandes har jag inte läst en rad av honom men blir nyfiken då jag i en dödsruna hittar förljande citat: ...""De flesta menar att skinnet skiljer dem från det som omger dem. Men människans skinn är tunt och genomsläppligt, fullt av hål och öppningar likt en trasig rock. Det omänskliga far in och ut genom revorna; jord och vind blåser tvärs igenom oss. Vår hjälplöshet är höggradig" ... Så jag går till bibblan och lånar, läser några sidor och förstår att det är är inget för mig. Modern prosa, ingen handling i vanlig mening, en livsfilosofi som är mig främmande. Modern litteratur ska tydligen vara obegripligt för att anses bra?

Sommar

Kristna om Darwin

Av en tillfällighet hamnar en rad ännu inte publicerade essäer på mitt bord. Alla skrivna av troende svenska högkyrkliga män och kvinnor. De skriver om Darwin, hans betydelse och vittnar om hur lätt det är att förena kristen tro med evolutionsteori. Det knepiga är att ingen redovisar vare sig hur den egna tron ser ut eller hur de kan vara så övertygade om att just deras tro är den rätta? Det finns ju ganska många gudar och religioner att välja på. Uppåt 100 000 säger forskarna. Så det luktar självbedrägeri och sekterism alla fina ord till trots. Varför skildrar ingen hur den egna tron växte fram? Hur den ser ut och och varför de än idag fortsätter läsa Bibeln när det finns en uppsjö av betydligt bättre böcker? Slående är också att ingen skriver om den personliga kärlekens, den egna sexualitetens, familjens, barnens eller vännernas betydelse? Och humorn, denna gudagåva, lyser fullständigt med sin frånvaro. Vi svävar i en högre rymd där Darwin sägs utmana deras tro, men också befria och vidareutvecklar den (återigen lämnas vi i sticket, får inte veta mer än så). Så påpekas att många troende har svårt med Darwin eftersom det naturliga urvalet är så grymt och att enligt evolutionen saknar livet både mål och mening. Här måste det ha skett ett allvarligt felslut. För den som lever bland människor finns det alltid mål och mening. Omöjligt umgås utan att dras in i såna känslor och sammanhang hur de än ser ut. Om man däremot lever ensam, saknar kontakt med levande människor, då tror jag att man i sin ensamhet lätt börjar fråga sig vad som är mål och mening? För utan mänskligt umgänge finns varken mål eller mening.