Om konst, litteratur och musik

Vill man få någon att framstå som en narr, ska man be om en förklaring av det oförklarliga. Som t ex varför poeter skriver obegripliga dikter, musiker spelar jävlig musik eller konstnärer målar fult som fan. Ju större behov man har av ett smalt sugrörssvar dessto stolligare upplevs de man får. Nej, strunta i allt som komplicerar. Varför bry sig om sånt när man kan odla sina fördomar och ha skitkul när man byter dom med likasinnade? Inget är som gemenskap.    

Våra hjärnor är lika olika som våra fingeravtryck. Ingen är den andra lik. Konstnärsnaturer upptäcker att de av en slump försetts med hjärnor som sköter sig själva, och inte är särskilt lätta att ha att göra med. De beter sig som förrymda hästar och tar sig hundra gånger större friheter än de gjort under betsel i beteshagen. Vilken oändlig ström av inbillningar, drömmar, hugskott, bilder, ljud och monster. Och de allra flesta utan glasklara sammanhang, utan uppenbar mening. Vilka nödrop från drunknande. 

Så vi vänder konstnärsnaturerna ryggen. Kallar dom det ena eller andra, medan de förgäves försöker infånga sina förrymda hästar. Vare sig de skriar av ångest eller förrymda förälskelser. De står utanför.   

Eftersom få psykiska begär verkar "naturligare" än begäret att försöka lära känna oss själv - och förhoppningsvis någon annan - så provar vi allt - säger allt - som kan leda oss dit. Skapandet är ett sätt. Och sviker då förnuftet - vilket det ofta gör – kan de bara falla tillbaks på sina erfarenheter – som är både fler, svagare och tarvligare än alla förnuftets ...Så försöken att infånga de förrymda hästarna är lång ... och kantad av fallgropar.  

Undrar t ex vad den gått igenom som skriver detta. Ska försöka ta reda på det.  

Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.
Och stenarna rullar tvärsigenom
men varje ruta förblir hel