Bland tiggare och flyktingar

Har talat med några av SJs konduktörer. De bekräftar att många flyktingar finns på tågen. En del med biljett, en del utan. Men de tycker tiggarna utgör ett större problem. De reser kors och tvärs i landet utan att betala.
- De slår ut med händerna och allt vi kan göra är att säga åt dom att stiga av vid nästa station. En del gör det, andra inte.
- De har också lärt sig att om de säger att de är flyktingar så ska de få åka fritt. Jag försökte få tre som jag känner igen att stiga av men de vägrade. Och vi har order uppifrån att inte ställa till med några scener utan tänka på övriga passagerare.
Vilken arbetsmiljö.

Om flyktingar som korsar spår

Vi har flyktingar i släkten. Från koncentrationsläger. Och jag har själv flytt från ett land i inbördeskrig. Fördes i säkerhet av 20-åriga ryska soldater. Och en gång följde jag under en månad en av efterkrigstidens största återvändande flyktingströmmar. Ibland önskar jag få tyst i skallen.

Dansband och skillingtryck

Svårt avgöra vad som roar mig mest? Och väcker mest minnen. Vad gäller skillingtrycken skriver jag om texterna, sjunger in en ny version och skickar till den det berör. Kul, kul, kul ...

Lyckan kommer, lyckan går

Det gäller för var och en att hitta den geografiska punkt varifrån man kan överblicka sitt liv. För det finns formerande erfarenheter, platser där man samlade näring till ett helt liv ungefär som ett bi som fyller en bikupa med honung. 

På den platsen fanns ett nätverk och man var bara ensam när man ville vara det. Där gick tankarna skytteltrafik mellan vad man lärde sig göra, såg, hörde, läste, frågade och alla svar och all hjälp man fick. 

Det unika var nätverket, människorna och miljön. Ingenting skötte sig själv. Arbete var det enda som gällde. 

När man väl hittat den geografiska utgångspunkt varifrån utblicken ges kommer frågan om vad som ändrar en människas väg?   

På väg

En femåring till häst. På väg upp till morföräldrarnas stugor i fjällvärlden. De som låg 12 km från närmsta granne, en sameby. Alla förnödenheter klövjades upp. Grabben till häst hade ingen som helst överblick – visste bara att mamma var nyskild och låg inne för TBC - och naturligtvis kunde han inte veta på vilka vägar hans liv skulle komma att slå in på? Då, som femåring, visste han inte mer än att han var på väg till mormor och morfar. Visst - han och hästen rörde sig och det var skoj. Å andra sidan talar man ju om små steg och handlingar och deras samlade verkningar? De val som bara kan fastställas i efterhand. Många år i efterhand. Frågan är bara vilka livsvalen var och hur den vuxne människans liv blev till? Vad gjorde han medan han tänkte?  

Om konsten att peta tänder och näsa ...

Det offentliga och det privta

Jag visste han skrev på sina memoarer, men inte att de hade getts ut? Måste skett när jag var bortrest? Så visst kom det som en överraskning när boken damp ner i brevlådan. Och nu är den läst och visst känner jag igen mig. 

Hans humor, tolerans, mod, dråpliga personporträtt, resor kors och tvärs.

Mitt omdöme gladde honom, men sedan började han klaga över bristen på recensioner. Visst, de fanns och de var ju bra, men felet var att de var alldeles för få .... 

Ecce Homo …

Jag har sedan 1960-talet hört om hans liv. Så memoarernas svarta hål var tydliga. Inget om hans livslånga ångest, ouppklarade kärlekshistoria, trånga äktenskap och sexuella problem. 

Än mer otillfredställande - i alla fall för honom - blev samtalet då han frågat om mina memoarer? 

För några såna kommer aldrig att se dagens ljus. Det viktiga som hänt mig har ägt rum mellan mig och andra och går inte att beskriva. 

Och det obeskrivligt svåra som jag utsatts för – för det mesta utomlands – har jag aldrig berättat för någon och kommer heller aldrig att göra. Det tar jag med mig i graven.

Han var inte särskilt intresserad av det jag faktiskt skrivit. Böcker om mina morföräldrar, speglat genom foton / brev / kartor, dokument  och arkivhandlingar.  

Nej, jag tiger. Det är jag bra på. Bättre än de som efter 40 / 50 års vänskap lyft på locket och släppt in mig. Deras förtroende gläder mig. 

Men, något behov av att dela med mig av mitt inre har jag inte. Och jag tror inte heller att andra har något behov av att höra mig tala om det. Var och en har nog av sig själv. 

PS Mannen vars memoarer jag talar om har ingen aning om att jag bloggar.    

Om konst, litteratur och musik

Vill man få någon att framstå som en narr, ska man be om en förklaring av det oförklarliga. Som t ex varför poeter skriver obegripliga dikter, musiker spelar jävlig musik eller konstnärer målar fult som fan. Ju större behov man har av ett smalt sugrörssvar dessto stolligare upplevs de man får. Nej, strunta i allt som komplicerar. Varför bry sig om sånt när man kan odla sina fördomar och ha skitkul när man byter dom med likasinnade? Inget är som gemenskap.    

Våra hjärnor är lika olika som våra fingeravtryck. Ingen är den andra lik. Konstnärsnaturer upptäcker att de av en slump försetts med hjärnor som sköter sig själva, och inte är särskilt lätta att ha att göra med. De beter sig som förrymda hästar och tar sig hundra gånger större friheter än de gjort under betsel i beteshagen. Vilken oändlig ström av inbillningar, drömmar, hugskott, bilder, ljud och monster. Och de allra flesta utan glasklara sammanhang, utan uppenbar mening. Vilka nödrop från drunknande. 

Så vi vänder konstnärsnaturerna ryggen. Kallar dom det ena eller andra, medan de förgäves försöker infånga sina förrymda hästar. Vare sig de skriar av ångest eller förrymda förälskelser. De står utanför.   

Eftersom få psykiska begär verkar "naturligare" än begäret att försöka lära känna oss själv - och förhoppningsvis någon annan - så provar vi allt - säger allt - som kan leda oss dit. Skapandet är ett sätt. Och sviker då förnuftet - vilket det ofta gör – kan de bara falla tillbaks på sina erfarenheter – som är både fler, svagare och tarvligare än alla förnuftets ...Så försöken att infånga de förrymda hästarna är lång ... och kantad av fallgropar.  

Undrar t ex vad den gått igenom som skriver detta. Ska försöka ta reda på det.  

Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.
Och stenarna rullar tvärsigenom
men varje ruta förblir hel 

Längtan

Man måste längta för att leva,
för att inte fastna i vanans rytm.

Man måste leta, 

i den välbekanta vardagsmuren
för att hitta den lösa, dolda tegelsten
som kan tas bort
och ge utsikt mot himmel och hav