Viss. Jag hörde jag henne hålla tal. Och visst, jag läste hennes böcker och artiklar. Men jag visste inte att vi var släkt. Det reddes ut i brevet jag fick från karln i Ersmark i Västerbotten. Har ju bara i Västerbotten 300 släktingar. Bouppteckningen efter min mormors morfar kan slita hjärtat ur kroppen på en. Dog utfattig.
Så sent omsider läser jag hennes dagböcker. Dom finns på Umeå Universitet. Och jag tycker om det jag läser.
Hennes kärleksfulla blick, munterhet, stränga moral, omhändertagande av de åldrande troende föräldrarna, hennes flytt från Stockholm till Missenträsk, de lodande studierna av Böhme, de drömmar hon beskriver etc mm.
Men att hon i flera årtionden var djupt och olyckligt kär visste jag inte. Dessutom i samma karl, en vinglig en som söp ner sig.
Inte heller kände jag till operationen som tog från henne livmoder och äggstockar. Inte heller hennes intensiva släktstudier.
Hennes dagboksspråk är ofta rent underbart. Som t ex här:
... "Tänk dig när två människor ser varandra en vinterdag och de kommer på skidor över en stor vidd och de hinner undra nästan en halvtimme vem den mötande är? Om det är nån de gärna ser eller det är nån man är osams med? Eller om det är nån man är förälskad i? Eller vad detta möte kommer att innehålla från ömse håll och allt som den andre har med sig, alltefter vem man tror att det är? Och när man då till sist möts, det dunder som då uppstår! Då måste man höra hur det är i den andre" ....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar