Göran Persson

”Så farlig som situationen är nu har jag inte upplevt den vara under min livstid.  I alla länder i Europa i dag hittar du en växande antisemitism. Den är oftast kopplad till högerextrema uttryck men det finns också på vänsterkanten inte minst i Frankrike. Det är inte nytt – bara mer omfattande än tidigare ... Skalan på det i kombination med en stor kvardröjande ungdomsarbetslöshet och en dyster ekonomisk utveckling – det gör att vi får faktiskt se upp. Det kan gå fort. Jag är väldigt orolig"

Ötzi - om ismannens 5 200 år gamla tatueringar

Besöket i Bolzano var en höjdpunkt. Att stå ansikte mot ansikte med Ötzi, 5 200 år gammal, och få träffa forskarna och höra vad de kommit fram till om hans kropp och dess historia. Vad han ätit, hur han rört sig, av vad han dött. Idag kom så nyheten att de hittat ytterligare tatueringar på hans kropp, Totalt har Ötzi nu 61 tatueringar på 19 ställen. Ingen vet naturligtvis vad dessa symboliserade? Men nu vet i alla fall att människan prytt sig med tatueringar sedan åtminstone 5 200 år. Inte sedan 2 000 som var den förhärskande uppfattningen innan Ötzi. Det som slår mig med dessa tatueringar är likheten med de streckliknande tecken man hittat bland konstverken i de förhistoriska istidsgrottorna. Då är vi 12 000 - 35 0000 år tillbaka i tiden. Deep history. Ovan ett foto på Ötzis tatueringar och nedan var på kroppen de hittats. Här finns detaljer.
Ännu en gåta utan svar. Klicka på bilderna så förstoras de.

Släktband

Viss. Jag hörde jag henne hålla tal. Och visst, jag läste hennes böcker och artiklar. Men jag visste inte att vi var släkt. Det reddes ut i brevet jag fick från karln i Ersmark i Västerbotten. Har ju bara i Västerbotten 300 släktingar. Bouppteckningen efter min mormors morfar kan slita hjärtat ur kroppen på en. Dog utfattig.
Så sent omsider läser jag hennes dagböcker. Dom finns på Umeå Universitet. Och jag tycker om det jag läser.
Hennes kärleksfulla blick, munterhet, stränga moral, omhändertagande av de åldrande troende föräldrarna, hennes flytt från Stockholm till Missenträsk, de lodande studierna av Böhme, de drömmar hon beskriver etc mm.
Men att hon i flera årtionden var djupt och olyckligt kär visste jag inte. Dessutom i samma karl, en vinglig en som söp ner sig.
Inte heller kände jag till operationen som tog från henne livmoder och äggstockar. Inte heller hennes intensiva släktstudier.
Hennes dagboksspråk är ofta rent underbart. Som t ex här:

... "Tänk dig när två människor ser varandra en vinterdag och de kommer på skidor över en stor vidd och de hinner undra nästan en halvtimme vem den mötande är? Om det är nån de gärna ser eller det är nån man är osams med? Eller om det är nån man är förälskad i? Eller vad detta möte kommer att innehålla från ömse håll och allt som den andre har med sig, alltefter vem man tror att det är? Och när man då till sist möts, det dunder som då uppstår! Då måste man höra hur det är i den andre" ....

Charlie Hebdo

 Det är svårt att se på vilket sätt den hårt islamhäcklande satirtidningen i Paris hade det franska samhällets mäktiga som måltavla när den gång efter annan visade upp profeten Muhammeds uppspända bak eller motsvarande till förhånande. Islam må vara värd all satirisk uppmärksamhet den kan få och jihadismen må vara ett svåremotståndligt satirmål (med de sjuttio belöningsjungfrurna i himlen etcetera) men i ett läge när Frankrikes kanske snart största parti, Front National, helst skulle vilja jaga landets muslimer på porten och attacker mot muslimer och muslimska institutioner blivit vardagsmat (ett trettiotal moskéer har beskjutits, brandbombats och besudlats med grishuvuden och graffiti sedan terrordåden i Paris) har jag svårt att inte sätta skrattet i halsen. Och svårt att inte ställa frågan vad det hela ska vara bra för.

Och svårt att inte se åtminstone ett av svaren: sådana provokationer under sådana omständigheter är bra för att provocera fram rädsla, aggression, misstänksamhet och mycket annat som ökar konflikterna i det demokratiska samhället och försvagar det. Här. 

50 år sedan Churchill dog 24 januari 1965

I bokhyllan står ett 50-tal böcker av och om honom. Den siste romaren. Ska man läsa något av Churchill själv kan rekommenderas hans sammanställning från 1933 av sina   tidningsartiklar: "Thoughts and Adventures". Även hans 1937 på svenska utgivna "Stora samtida" är intressant, inte minst när han åren innan kriget skriver tre artiklar om Hitler.
Hugh Martins "Battle. The life story of Winston Churchill" skrevs 1940,  året han tillträder som premiärminister. Lewis Broads "Winston Churchill" skrevs 1941 hela kriget står och väger. USA har ännu inte gått med. Knut Hagbergs "Winston Churchill" utgavs 1944 då krigslyckan vänt. Guy Edens "Portrait of Winston Churchill" kom 1945, samma år som Churchill röstades bort från makten.
Dessa böcker har en särskild atmosfär eftersom de skrevs utan att författarna satt med facit. Det präglar naturligtvis de flesta moderna biografier. I en klass för sig står dock William Manchesters "The Last Lion 1 - 2" samt David Reynolds "In command of history". Båda utmärkta.
Till hans mer älskvärda böcker hör "Min ungdom" samt det han skrivit om sitt måleri.
BBC4 sänder i januari en lättlyssnad introduktion till Churchills liv och leverne. Vi möter bl a muraren, matälskaren, hästmannen, filmälskaren, vetenskapsintresset och målaren,
De första delarna finns tillgängliga HÄR.
För den som vill gå djupet - en sällsynt berikande upplevelse - är det omöjligt utan att ta itu med Martin Gilberts biografi. Ett verk som aldrig upphör att fascinera var man än går in.
Volume I. Youth, 1874-1900 by Randolph S. Churchill
Volume I. Companion, Part I and Part II
Volume II. Young Statesman, 1900-1914 by Randolph S. Churchill
Volume II. Companion, Part I, Part II and Part III
Volume III. The Challenge of War, 1914-1916 by Martin Gilbert
Volume III. Companion, Part I and Part II
Volume IV. The Stricken World, 1916-1922 by Martin Gilbert
Volume IV. Companion, Part 1, Part II and Part III
Volume V. Prophet of Truth, 1922-1939 by Martin Gilbert
Volume V. Companion 'The Exchequer Years' 1922-1929
Volume V. Companion 'The Wilderness Years' 1929-1935
Volume V. Companion 'The Coming of War' 1936-1939
Volume VI. Finest Hour, 1939-1941 by Martin Gilbert
The Churchill War Papers, Volume I., 'At the Admiralty'
The Churchill War Papers, Volume II., 'Never Surrender'
The Churchill War Papers, Volume III, 'The Ever-Widening War'
Volume VII. Road to Victory, 1941-1945 by Martin Gilbert
Volume VIII. Never Despair, 1945-1965 by Martin Gilbert

27 år med Michael de Montaigne

Michael de Montaigne levde i sydvästra Frankrike mellan åren 1533 och 1592. Det var en grym, blodig och omvälvande tid. Krigen rasade mellan protestanter och katoliker, den nya världsdelen Amerika hade upptäckts liksom att jorden inte utgjorde universums centrum. Solen snurrade inte runt jorden. Montaigne var katolik, trodde på mirakel, blev borgmästare i Bordeaux och vallfärdade som pilgrim till Rom. Han var då övertygad om att han var döende i samma sjukdom som tagit livet av hans far, njursten.
Med åren har Montaigne kommit att betraktas som renässansens störste filosof. Men inte av den katolska kyrkan som lyste hans böcker i bann. Detta trots att Montaigne aldrig lanserade någon teoribildning, djupt misstrodde vårt förnufts förmåga att bidra till svar på de yttersta frågorna. Montaigne försökte alltså inte övertyga sina läsare om vare sig det ena eller det andra.
Han började skriva för att han var rädd för att vara eller bli tokig. Krigserfarenheterna, arbetet som fredsmäklare, kidnappningen etc - allt bidrog. I sin upprördhet försöker Montaigne skriva ner och kartlägga sitt känslo- och tankeliv för att den vägen kunna sätta betsel på sig själv, sina känslor, sitt hetsiga temperament och sin känslomässiga obalans. Om han lyckades uppnå balans? Om det finns lika många uppfattningar som läsare.

Dagbok från Guantanamo

Den skrevs 2005, hemligstämplades och först nu har den via folkrättsadvokater sett dagens ljus och publiceras nu i ett 20-tal länder. Här för den som vill veta mer. Ett skammens dokument. Här en animerad version på The Guardian. Här hela dokumentet i orginal. Mohamedou Ould Slahi lärde sig engelska av sina fångvaktare. Han har aldrig åtalats för något. En federal domstol i USA anser att det inte finns något material mot honom som håller. En mardröm. I alla fall för den som vill bidra till att försöka göra livet så anständigt som det nu går. När jag läser Mohamed Ous text ställs två frågor: hur beskriver man en människa? Och vad formar en människa?

Angående Paris

Serietecknaren Joe Sacco har denna reflektion . Här. För den som vill få en vink om hur den internationella debatten går. Här. Och här. Och slutligen här.

Bland det bästa som skrivits i Sverige kommer från Göran Rosenbergs penna. Visserligen är artiklen från 2006, men lika aktuell trots det. Här.