Glömskan - minnets viktigaste beståndsdel

Att släktforska har sina sidor. Dels är vi alla via DNA till 99% desamma. När jag skickade min DNA för analys till tre av de största seriösa släktforkningsinstituten, fick jag till svar från ett av dom att jag hade 12 unika träffar i deras databas. I Ryssland, Polen, Ungern, Italien, Spanien, USA, Kanada, Australien och Norden. Inte särskilt förvånande. 
Det andra företaget svarade med att skildra hur min DNA tagit sig ut ur Afrika, längs dagens Israel, fortsatt längs Medelhavskusten genom Balkan, Italien för att slå sig ner i Pyreneerna. För 12 000 år sedan. Därifrån hade min DNA spritts över Europa. 
Så jag fick ett besked var jag har släktingar idag, ett annat om hur min DNA en gång tog sig ut ur Afrika upp till Europa. Men allt detta är mest hokus pokus. Vi människor delar 99% av arvsmassa. 
Men visst utgör glömskan mitt minnes viktigaste beståndsdel. Bara enstaka personer och händelser har hittat vägen in i framtiden. 
När jag kartlade min mormors västerbottniska släkt fann jag t ex 300 för mig okända namn. Bara på hennes sida. 
När jag sen tog del av en släktings släktforskning - som lagt in alla i en databas - ställdes jag inför 3 500 män, kvinnor och barn. Alla för mig obekanta. 
Så vad ska man räkna som min släkt? Bara mina närmaste? Hur är det förresten med otrohet? Och familjehemligheter? Min biologiska far är ju inte min sociala, den jag räknar som min. 
Nu tillhör jag inte dom som tycker att mitt förflutna sitter löst, att jag förlorat kontakt med min släkt, dess bakgrund och sammanhang. Urbaniseringen av Sverige, den stora flytten från land till stad, har ju ofta lett till just det. Att man rivs upp med rötterna. 
Det säger sig själv att jag ur detta väldiga material - ut ur Afrika för 12 000 år sedan, 12 unika släktträffar spridda över västvärlden, 3500 eller 300 nya svenska släktingar - ur detta kan jag redigera den släkt jag önskar. Välja och vraka. 
Där finns - från tidigt 1800tal - utfattiga backstugusittare, alkoholister, arbetare, bönder, bagare, sjömän, brevbärare, järnvägsfolk, rallare till tjänstemän, präster, läkare, lärare, arkitekter, flygare, jägmästare och journalister.  
För att inte tala om ond bråd död i form av sjukdomar och eldsvådor. Vilka livsöden som fladdrar förbi, där jag bara har enstaka uppgifter. Som Petter, som under storsvagåren på 1860-talet lämnade byn Ersmark utanför Skellefteå - det gjorde förresten alla barnen - och mönstrade på en båt i Gävle och sen skickade hem ett brev från Australien där han fått jobb som färjekarl i Sydneys hamn. Honom tänker jag ofta på. Av någon anledning. Och hans pappa som bodde ensam i ett uthus. Bouppteckningen är en ganska skakande läsning. Karln hade ingenting. 
En annan som jag tänker på är min sons morfar, som såldes på fattigauktion till lägst bjudande. För mig är dessa liv som tidsdokument det viktigaste. Människorna kan jag inte nå. Men tiden.  
Under 25 år har mitt yrkesliv kastat mig ut i ständigt nya och okända världar. Det har blivit resor, möten och rapporter från ett 70-tal länder, något som dramatiskt ökat mitt intresse för mitt land, dess språk, kulturer och den egna släktens historia. Som tidsdokument. Personerna bakom hundratals brev, alla foton, bouppteckningar, kartor, tidningsklipp kommer från andra världar.  
Men den tid de levde i, de omständigheter de ställdes inför, hur teknik och vetenskap slog in i deras liv etc.  De frågorna intresserat mig. Hur t ex utbildning - av vad slag vara må - kom in i släkten? När? Och vilken slags utbildning? Och bostadsfrågan? 
Bouppteckningarna är upplevelser. De fattiga fick slarviga upptecknare som kastade ner allt på en sida eller två. De "finare" fick snygga skrivstilar och bouppteckningen kan uppta bortåt 10 - 15 sidor. Arvstvister krävde underlag.      

Jag svårt att förstå talet att man kan lära sig av "historien". Den upprepar sig aldrig. Är evigt ny. Dag för dag. År för år. 

Dessutom förändras alla minnen. Vad jag upplevde och hörde som barn, tonåring, medelålders eller som åldrande förändrar perspektiven och därmed det förflutna. Egna behov och önskningar slår igenom. 
Skulle jag sedan försöka ge röst åt mina syskon, kusiner, sysslingar och övrigt släkt, skulle antagligen det mesta jag sade smulas sönder i en kakafoni av rivaliserande röster som alla talade i mun på varandra. 

Inte av illvilja, utan för att vi minns olika. Minnen väger olika tungt. Jag har säkert - med andras ögon sett - både romantiserat och mytologiserat en hel del av det jag hittat. För det finns inte en historia utan många. Oändligt många ....