Med Goya i Ukraina

Klicka på målningen så förstoras den som utfördes omkring 1820 av den åldrande Goya som då hade dragit sig tillbaks till ett litet hus ute på den spanska landsbygden, döv och isolerad. Där levde också Goyas älskarinna med sin dotter, ett flickebarn som han upplevde som en solstråle i sitt liv. Hans livläkare kom på täta besök för att se till hans vacklande hälsa. Och de folkhemska byborna betraktade Goya som galen och roade sig med att kasta sten och skit på huset, försöka bryta sig in, hota honom m fl folkliga sällskapslekar.
Goya målade direkt på kalkväggarna inne i huset. Och som han målade! Det är samhällskritikern och människoskildraren som vi möter. Han som vill göra upp med vidskepelse och hyckleri. Föregångararen till den franske målaren Honoré Daumier.
Goya har målat ett pilgrimståg på hemväg efter lika härliga som berusande andliga upplevelser. Här vilar inga sorger. Dvs om vi inte är nogräknande. För vid närmare betraktande påminner den store ledaren mest av allt om en bedragare vars dolda agenda ännu inte har avslöjats. För att inte tala om hans närmaste anhängare. Du får själv karaktärisera dom efter att ha tagit en titt på dom. Och gittaristen till höger lockar till skratt. Han bjuder på det slags underhållning som vi allra helst vill höra. Allt för de höga ändamålen. Är det kanske en tidigt variant av Internationalen som framförs? Eller Alte Kameraden? Eller Marseljäsen? Goya hade sett krig på nära håll. Napoleonkrigen. Hans Desastres de la Guerra tillhör de vidrigaste människoskildringar jag känner till. Klicka här om du inte tror mig .... Fast jag befann mig på Prado i Madrid så avstod jag från att titta på dom. Det räcker med att ha sett dom. Tittade på dom under Vietnam- och Afghanistanåren.
Men tillbaks till pilgrimståget och dess ledare och anhängare. Såna är vi. Och många av de ledare som vi godtroget vill följa. I vått som torrt. Typ Jimmie Åkesson. För vi tror ju det bästa och vill leva i den bästa av världar. Eller hur? Som nu i Ukraina.
Fast det är klart. Världen styrs som inte enbart av visdom. Och till dom som visste det hör Fransico de Goya ...

Montaigne och Lucretius

I december 1989 satt jag ofta och tittade på fotografier som afghaner tagit runt om i landet. De visade tillbakadragandet av ryska trupper. Foto efter foto ... Provins efter provins ...
Samtidigt, på en bokauktion i London, såldes den romerske poeten Lucretius verk, "De Rerum Natura". Lucretius levde 99 - 55 f Kr och det som såldes var en fransk översättning från 1563. Utropspriset var 250 pund. Boken hamnade så småningom hos "Fondation Etudes Montaigne" i England. Den visade sig vara en av de böcker som den franske författaren Montaigne haft i sitt bibliotek. Boken var fylld av Montaignes egna understrykningar och marginalanteckningar.
För egen del hade jag 1989 läst Montaigne något år eller högst två. Innan dess hade jag aldrig hört talas om honom. Jag behövde inte läsa särskilt mycket för att fastna. Sedan dess läser jag honom som andra läser Bibeln eller sjunger Nationalsången eller åker Vasaloppet.
Den bok som såldes i London i december 1989, visade sig ha varit i Montaignes ägo sedan tidigt 1560-tal. En skitsak kan tyckas, men Montaigne hade alltså studerat Lucretius från 1564 till dess han själv började skriva, dvs 1571, då han sade upp sig från sitt arbete i Bordeaux.
Efter att nu ha läst valda delar av "Montaignes Annotated Copy of Lucretius", får jag klart för mig att denne romerska poet var en slags romersk vetenskapspoet. Syftet med hans verk var att en gång för alla slå omkull all form av vidskeplighet.
Boken försvann snabbt ur cirkulation, levde på sitt skandalösa och famösa rykte i närmare 1 000 år, innan den år 1417 hittades igen i ett tyskt kloster! För de fåtal som på den tiden ägnade sig åt att läsa - de var inte många - var upptäckten tveeggad. Lucretius hörde hemma i ett giftskåp. Hans resonemang kunde även användas för att angripa kristendomen. Men de tidiga europeiska humanisterna slog klackarna i taket.
1417 års återupptäckt av Lucretius bok skildras i "The Swerve: How the World became Modern". Jag tro jag får börja läsa Lucretius. I alla fall lite då och då. Kolla här för att se vad han skriver om.

13 000 är gammal skulptur

Klicka på bilden så förstoras den. Vi vet hur naturljud låter. Vind, regn, åska, strömmande floder, vågor på sjö, susande taller. Och vi vet hur mångtusenåriga djur och växter ser ut. Den som vill kan datera naturen. Björken är si och så gammal. Renen bör datumstämplas då och då etc. Men historien är för det mesta helt tyst. Vi hör inte det förflutna, men vi kan faktiskt se det. Inte bara i fjällens geologi, flora och fauna, utan också i efterlämnade konstverk. Som denna skulptur av två simmande renar. Ett mästerverk, om än ett mycket skört sådant. Minsta stöt och skulpturen skulle omedelbart förvandlas till ingenting annat än stoff.

  Men skulpturen vittnar också om något annat. Vår hjärna. Enligt 2013 års hjärnforskare var den för omkring 50 000 år - eller mer - dramatiskt förändrad jämfört med andra primaters. Fantasi, skapande får ett spelrum. Överallt, jorden runt, finns uråldriga lämningar av mönster, smycken etc. De älsta bortåt 75 000 år gamla.

  De två simmande renarna är ett exempel på hur hjärnan arbetat på en människa för 13000 år sedan. Ur en mammutbetes skarpt avsmalnande form har han / hon skildrat två renar. Först simmar en hona. Bakom henne en hane. Betens spets har blivit honans nos. Betens trubbiga form blivit hanens kropp. Det smala utrymmet har utnyttjas maximalt.

  Djuren lyfter upp hakorna, hornen har tippas bakåt längs ryggen som sker vid simning. Och längs kropparnas sidor sträcker renarna ut sina ben.

  Hanens långa horn tyder på höst, då hanarna slåss om honorna. De vertikala strecken på honans kropp tyder på hårfällning. Även det ett höstfenomen. Den som gjort detta kan sin sak. Det kanske inte är en slump att skulpturen hittats i närheten av en flod?  

Glömskan - minnets viktigaste beståndsdel

Att släktforska har sina sidor. Dels är vi alla via DNA till 99% desamma. När jag skickade min DNA för analys till tre av de största seriösa släktforkningsinstituten, fick jag till svar från ett av dom att jag hade 12 unika träffar i deras databas. I Ryssland, Polen, Ungern, Italien, Spanien, USA, Kanada, Australien och Norden. Inte särskilt förvånande. 
Det andra företaget svarade med att skildra hur min DNA tagit sig ut ur Afrika, längs dagens Israel, fortsatt längs Medelhavskusten genom Balkan, Italien för att slå sig ner i Pyreneerna. För 12 000 år sedan. Därifrån hade min DNA spritts över Europa. 
Så jag fick ett besked var jag har släktingar idag, ett annat om hur min DNA en gång tog sig ut ur Afrika upp till Europa. Men allt detta är mest hokus pokus. Vi människor delar 99% av arvsmassa. 
Men visst utgör glömskan mitt minnes viktigaste beståndsdel. Bara enstaka personer och händelser har hittat vägen in i framtiden. 
När jag kartlade min mormors västerbottniska släkt fann jag t ex 300 för mig okända namn. Bara på hennes sida. 
När jag sen tog del av en släktings släktforskning - som lagt in alla i en databas - ställdes jag inför 3 500 män, kvinnor och barn. Alla för mig obekanta. 
Så vad ska man räkna som min släkt? Bara mina närmaste? Hur är det förresten med otrohet? Och familjehemligheter? Min biologiska far är ju inte min sociala, den jag räknar som min. 
Nu tillhör jag inte dom som tycker att mitt förflutna sitter löst, att jag förlorat kontakt med min släkt, dess bakgrund och sammanhang. Urbaniseringen av Sverige, den stora flytten från land till stad, har ju ofta lett till just det. Att man rivs upp med rötterna. 
Det säger sig själv att jag ur detta väldiga material - ut ur Afrika för 12 000 år sedan, 12 unika släktträffar spridda över västvärlden, 3500 eller 300 nya svenska släktingar - ur detta kan jag redigera den släkt jag önskar. Välja och vraka. 
Där finns - från tidigt 1800tal - utfattiga backstugusittare, alkoholister, arbetare, bönder, bagare, sjömän, brevbärare, järnvägsfolk, rallare till tjänstemän, präster, läkare, lärare, arkitekter, flygare, jägmästare och journalister.  
För att inte tala om ond bråd död i form av sjukdomar och eldsvådor. Vilka livsöden som fladdrar förbi, där jag bara har enstaka uppgifter. Som Petter, som under storsvagåren på 1860-talet lämnade byn Ersmark utanför Skellefteå - det gjorde förresten alla barnen - och mönstrade på en båt i Gävle och sen skickade hem ett brev från Australien där han fått jobb som färjekarl i Sydneys hamn. Honom tänker jag ofta på. Av någon anledning. Och hans pappa som bodde ensam i ett uthus. Bouppteckningen är en ganska skakande läsning. Karln hade ingenting. 
En annan som jag tänker på är min sons morfar, som såldes på fattigauktion till lägst bjudande. För mig är dessa liv som tidsdokument det viktigaste. Människorna kan jag inte nå. Men tiden.  
Under 25 år har mitt yrkesliv kastat mig ut i ständigt nya och okända världar. Det har blivit resor, möten och rapporter från ett 70-tal länder, något som dramatiskt ökat mitt intresse för mitt land, dess språk, kulturer och den egna släktens historia. Som tidsdokument. Personerna bakom hundratals brev, alla foton, bouppteckningar, kartor, tidningsklipp kommer från andra världar.  
Men den tid de levde i, de omständigheter de ställdes inför, hur teknik och vetenskap slog in i deras liv etc.  De frågorna intresserat mig. Hur t ex utbildning - av vad slag vara må - kom in i släkten? När? Och vilken slags utbildning? Och bostadsfrågan? 
Bouppteckningarna är upplevelser. De fattiga fick slarviga upptecknare som kastade ner allt på en sida eller två. De "finare" fick snygga skrivstilar och bouppteckningen kan uppta bortåt 10 - 15 sidor. Arvstvister krävde underlag.      

Jag svårt att förstå talet att man kan lära sig av "historien". Den upprepar sig aldrig. Är evigt ny. Dag för dag. År för år. 

Dessutom förändras alla minnen. Vad jag upplevde och hörde som barn, tonåring, medelålders eller som åldrande förändrar perspektiven och därmed det förflutna. Egna behov och önskningar slår igenom. 
Skulle jag sedan försöka ge röst åt mina syskon, kusiner, sysslingar och övrigt släkt, skulle antagligen det mesta jag sade smulas sönder i en kakafoni av rivaliserande röster som alla talade i mun på varandra. 

Inte av illvilja, utan för att vi minns olika. Minnen väger olika tungt. Jag har säkert - med andras ögon sett - både romantiserat och mytologiserat en hel del av det jag hittat. För det finns inte en historia utan många. Oändligt många ....