Filmen om Palme

Filmen ger publiken en bild av Palme och hans tid som den känner igen och vill ha. De mörka sidorna av det lilla landet med dess maktfullkomliga politiker nämns bara i förbi­gående. IB-spionaget på medborgarna. Statsministern som tar befälet över polisen under Norrmalmstorgs­dramat. Finansministerns enastående arrogans.
Filmen är välgjord. Strålande var skildringen av Palmes glasklara agerande under den s k Kårhusockupationen så tok- och grönsaksvänstern tungomålstalande. Ändå lämnar filmen en skavande känsla av att den fr a speglade och möjligen förstärkte en ganska obehaglig strömning i vår tid, samma strömning som ger Sverigedemokraterna deras framgång. Saknaden efter folkhemmet, lyckoriket där Sverige var litet, en moralisk stormakt, ett Sverige där alla var vänner och striderna var frejdigare, kanske för att de i grunden inte betydde så mycket.
Från vänster och höger längtar man nu tillbaka till denna hägring. Starkast bland landets pensionärer. De utgör en allt viktigare väljargrupp, med allt sämre minne. Var finner de den politiker som ge dom det dom vill ha? En lika hoppfull bild av det förflutna som av vår framtid? Att vi inte bara har underbara dagar bakom oss utan även framför oss?