August - En djefla utställning

I år är det 100 år sedan han dog. Han borde vara Sveriges nationaldiktare, som Norge har Ibsen, Danmark H C Anderssen, Island Laxness och Finlands Linna. Men August är inte vår nationaldiktare. Om skälen därtill kan man ha många och olika uppfattningar. August passar helt enkelt inte in i vår nationalberättelse på samma sätt som Selma Lagerlöf, Wilhelm Moberg, P O Enquist eller Kerstin Ekman gör.

August är periodare. Stundtals socialist och ateist, sen make och pappa, resenär och alkemist, målare och poet, krog- och horkarl, övermänniska och antisemit, Stockholmsskildrare, brevskrivare och sagoberättare, dramatiker och kristen fundamentalist. Och så innan han dör flirtar August med några författare och filosofer som så småningom stimulerar både nazister och fascister. Och dessemellan skriver han en ren och kristallklar prosa. Hur illa han än mådde, och det gjorde han för jämnan. Han ältade. Men kunde då skriva sig fri. T ex i romanen Ensam. Och så hyllades han av den framväxande svenska arbetarrörelsen, fr a dess ungdom.

Hur hittar man i dessa inre och yttre världar? Ja säg det. Kanske en typiskt svensk fråga. Här hemma fokuserar vi mer på hans person än på hans arbeten. Utomlands är det tvärtom. August är en tidsspegel. På samma sätt som Wilhelm Mobergs Utvandrarepos speglade det Kalla Kriget. Såna tankar snurrar i skallen då jag lämnar utställningen på Waldemarsudde i Stockholm.