Vilket vackert land vi lever i

När jag reser upplever jag starkt hur skört mitt eget liv är. Bilen tar mig hela tiden längs nya vägar till nya platser, nya människor, nya möten, nya hem och nya avsked. Ena natten sover jag i ett nytt hem i ett nytt rum, nästa i ett annat. Omgiven av nya möbler, tavlor och fotografier. Vilka livsöden som passerar revy under måltiderna. Vilka samtalsämnen som dyker upp mellan tuggorna.
Jag önskar att jag kunde fånga alla de tankar som detta gav upphov till, men det kan jag inte utan det får stanna vid trevande, lösa bitar.
För sammanhang och helhet förekommer inte så ofta i en själ som min. Firandet av såna högtider får jag överlåta åt andra och titta på och lyssna medan de tror sig om att utan större problem kunna ordna upp sin oändliga mångfald.
Nej, jag tror mig inte om att kunna bemästra något så invecklad, finförgrenad och slumpmässigt som detta. Det är inte bara svårt känna sammanhangen mellan mina tankar och handlingar, jag tycker också de skiftar innebörd och får olika färg med skiftande omständigheter. Inte minst då jag lyssnar samtidigt som jag pratar. För det kan man.
Fyra gånger besökte jag grottan med sina 36 000 år gamla målningar. Ofta med tårar i ögonen och jag vet inte ens varför. Några dagar senare sitter jag en mil upp i luften i ett flygplan på väg hem och när jag sen bilar hem hör jag i nyheterna att forskarna återigen fått kontakt med kometlandaren Philae på kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko. Och så plingar mobilen till och jag får ett foto på barnbarnet i gröngräset.
Jag kanske skulle göra som J C så hjärtligt sa till mig: - "Nej, religiös har jag aldrig varit. Det finns inget stolligare än religioner. Men ber det gör jag då och då! Varför? Kanske för att lära känna mig själv lite bättre".