Om sysslolöshet

På samma sätt som vi ser feta och fruktbara jordar myllra av tusentals vilda och onyttiga växter - ogräs - om de ligger för fäfot. På samma sätt är det med min själ: om jag inte sysselsätter den med ett bestämt ämne som tyglar och tuktar den kastar den sig hit än dit på fantasiernas obrukade fält. Som när en stråle från sol eller glimmande måne träffar ett kopparkar, ger reflexer som studsar från dess darrande vattenyta, kastar sig hit och dit mellan väggar och golv för att träffa taket. Sysslolös kan min själ frambringa vilka galenskaper och tokigheter som helst, illusoriska bilder, tomma som drömmar.


Om min själ som saknar ett fast mål går den vilse, för att vara överallt är att vara ingenstans. När jag drog mig tillbaka från mitt arbetsliv, besluten att så gott jag kunde inte ägna mig åt annat än att tillbringa den tid jag har kvar av livet i lugn och avskildhet, trodde jag mig inte kunna göra min själ en större tjänst än att låta den vara sysslolös, inte göra någonting, sköta sig själv, vila i sig själv, något som jag hoppades skulle göra den lättare att handskas med. Eftersom den med åren blivit ... ja, jag vet inte vad jag ska säga ....

Men jag fann att min själ tvärtom beter sig som en förrymd häst! Ger sig själv hundra gånger friare lopp än förr och framföder så skit och inbillningar, de ena efter de andra, utan sammanhang och utan mening. Så illa är det. Jag vet att livet är varken gott eller ont i sig, utan platsen för gott och ont, beroende på hur vad jag ger utrymme åt för det ena och andra. Tänk om M har rätt när han säger att om du har levt en dag har du upplevt allt: den ena dagen är den andra lik. För det finns t ex inget annat ljus och ingen annan natt. Och solen och månen, alla stjärnor är desamma som dina förfäder gladde sig åt och desamma som kommer att underhålla dina barnbarnsbarn. Om du får några.