Berlin och Tyskland är idag en normal storstad och ett normalt rikt land med en abnorm historia. Ständigt har jag blivit påmind om den. "Vergangenheitsbewältigung" som tyskarna säger. Striden har varit lång, hård och smärtsam. Utgångspunkten? Att eftersom ett industriellt massmord inträffat en gång kan det återigen inträffa. Vilken outhärdlig tanke att brottas med.
Från 1940- och 50talets tyska förnekande - "verharmlosung, leugnung und irrefuhrung" som de säger - dvs bagatelliesering, förnekelse och vilseledning - har i årtionden intellektuella och liberaler vänt upp och ner på den tyska historien. Gjort upp med far- och morföräldragenerationens ständiga längtan tillbaka till Hitlertiden. De gjorde ju motstånd mot västliga och ryska trupper in i det sista.
Vill du veta varför så läs Götz Alys lysande bok "Hitlers Folkstat". Om hur plundringen av Europas länder och folk och förintelsen berikade det tyska folket. En jävligt obehaglig sanning. Vi såg samma mönster på Balkan på 1990-talet. Slå ihjäl din granne och ta över hans gård och djur. Jag har en granne som berättat vad som skedde.
På samma sätt försågs det tyska folket med alla slags rövade förmåner av Hitlerregimen som visste hur de skulle vinna de folkhemskes hängivna stöd. Inte undra på att leva med den typen av i det närmaste outhärdliga minnen leder förnekelse?
Steg för steg har dessa tyska intellektuella och akademiker rullat upp hela förträngningsprocessen. Inte minst genom den berömda historikerstriden som gav kraftfulla ekon även i mitt liv då jag kom i kontakt med den på 1980-talet. Och uppgörelsen fortsatte i tysk litteratur, teater, film och konst. Och inte att förglömma - i rättsprocesser.
Den utlösande faktorn för den yngre tyska generationens uppvaknande - har det sagts mig - var den amerikanska TV-serien Holocaust från 1978. Jag minns den klart. Den sändes även i svensk TV.
Genom sitt brottande med de svåraste av frågor har tysk historieskrivning förvandlats till Europas mest reflekterande och självkritiska. Tro inte att det har varit lättköpt. Hatet mot den s k landsförrädaren Willy Brandt - efter hans knäfall framför krigsmonumentet i Warzawa 1970 - var djupt spritt. Ungefär som Palmehatet.
Idag är den tyska nationella historien på väg att avnationaliseras. Bara neonazis och högerextremister fortsätter kalla sig för nationalister och patrioter.
Det stora offentliga genombrottet kom 1985 då förbundspresident Richard von Weitzäcker höll sitt tal till minnet av krigsslutet.
- "Då led vi inte något nederlag utan vi befriades". Exakt samma ord har jag hört från italienska vänner. De befriades från den italienska fascismen av de allierade.
Så för mig - som tillhört den generation som demonstrerade för koloniernas frigörelse, för de östeuropeiska folkens frigörelse, aktivt deltagit i kampen mot den sovjetiska imperialismen - har detta tysklandsbesök inneburit en rik demokratisk upplevelse. Förnuftet kan segra. Visst dras Tyskland och Berlin som alla andra länder och städer med svåra socialpatologiska drag - vad ryms inte i det folkhemska djupen?
Men jag känner en stor beundran och tacksamhet för det tyska försöket att göra upp. Var spåren än leder! Något som manar till efterföljd - även här hemma i Sverige.
Nu när SD fått 16% i den senaste opinionsundersökningen. Jag tror inte alls på något samarbete med dessa extremister. Tvärtom tar jag avstånd från extremister och utopister av vad slag vara må. Är man så långt ut i de bruna gränstrakterna som SD har varit och är - hur välkammade de än är - så kan ingen inbilla mig att det skulle gå att rubba deras uppfattning i vad det vara må.
Så hatten av för Berlinarna! Vilken historia! Vilken uppgörelse med det förflutna!
Nu ska jag fortsätta i studiecirkeln om Ryssland och Ukraina innan det i april är dags för nästa resa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar