Boken tilldelades Augustpriset, dvs bokhandelns pris. Inte främst p g a sina litterära kvaliteer. Priset tilldelas den författare som bokhandelns folk hoppas ska sälja bra. Vilka är då de tilltänkta köparna? Ja det kan man fråga sig. Antagligen mer eller mindre feministiska tonåringar, studentskor eller kvinnor i karriären som vänt livets stora glädjeämnen ryggen. Dvs barn, familj och umgänge.
Bokens huvudpersonen lever i tron "att världen var som hon upplevde den". Bingo. Om det var så enkelt .... Den handlar om det glapp som därför kommer som brev på posten, uppstår mellan tanke och ord, overklighet / inbillning och overklighet. Som ni förstår sitter Ester i ett sluttande plan.
Hon, Ester, hade redan som 18-åring insett att livet gick ut på att förjaga tristessen och istället upptäcka språket och idéerna?!? Det är det enda vi får av bakgrund. Inget mer eller mindre. Man kan ju undra vad den gått igenom som väljer att leva så smalt och tunnt? Inte undra på att allt sen går åt pipan ... Hon försöker göra sitt liv intressant genom att läsa obegripliga filosofiska texter ( som om några logiska resonemang skulle kunna besvara de stora för alltid obesvarade livsfrågorna ), sitta på kaféer eller hänga på restauranger, deltaga i den ena skruvade debatten efter den andra. Fr a för att gynna den egna karriären. Inom det mest isolerade skiktet av alla - de intellektuella. Typiskt för ett fåtal flashigt liv.
Romanen är ofta skrattretande i sin skildring av det pris som huvudpersonen får betala för sin syrefattiga livsstil och sitt smalspåriga tänkande. Romanen sägs handla om besatthet? Detta enligt kulturknuttarna. Nej, den handlar om en människa utan historia. Utan ansikte. Utan sociala sammanhang. Vi vet absolut ingenting om henne, ingenting om hennes bakgrund. Vi får nöja oss med att hon har ett intresse - löpning. Och det är ju bra men otillräckligt.
Lena Andersson har berättat ( klicka här ) att det tog henne tio år att skriva boken ( ofattbart ) och att den bottnar i egna erfarenheter. Det säger ganska mycket. Bokens hjältinna faller pladask för en äldre man, konstnär bevars, som trololar med orden och bara vill ligga med henne och ingenting annat. Men det fattar naturligtvis inte flickebarnet.
Boken får mig att minnas vad gammelfarmor Ellen en gång sa efter att första gången ha sett en Ingmar Bergmanfilm på TV: ...."Det var väl det jag visste ... Överklassen är rutten inombords" ....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar