Angående tjocka släkten

Med den dom som du dömer andra skall du själv dömas, och med det mått som du mäter andra skall du själv mätas!
Du ser dammkornet i din nästas öga men märker inte bjälken i ditt eget. 
Hur kan du då säga till din broder: Låt mig ta bort dammkornet ur ditt öga! Du som har en bjälke i ditt eget? 
Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så du kan se klart och ta sedan bort dammkornet ur din nästas. 

Tjurgudens herravälde

Immensely popular throughout Egyptian history, the cult of Apis was not that of all bulls, but rather of a special, carefully chosen individual animal. Apis, Hapi in Egyptian, was a live bull kept in the temple of Ptah in Memphis. More than a sacred animal, Apis was the tangible, living, breathing expression of a primary god that could not be directly experienced in daily life. Apis served as an intermediary between humans and an all-powerful god, originally Ptah, later Osiris, then Atum. Through Apis, Egyptians could talk to the god, and even ask questions. The movements of Apis, interpreted as oracles, were thought to reflect the response of the god.

Realism, en kärleksgärning

Sen en tid tillbaks tittar jag återigen, av och till, på fornegyptisk bildkonst. Dess sociala och etologiska berättande fängslar mig. Det som nu berör är mer än 4 000 år gamla skildringar av Dorcas gazellens liv och leverne. För det är med dessa berättelser som med de uppåt 30 000 år gamla isttidsmålningarna i Chauvet och Lascaux i sydfrankrike.

De realistiskt återgivna bildberättelserna utfördes av folk som visste vad de gjorde. Dorcas gazeller hade naturligtvis iakttagits och jagats under årtusenden i den egyptiska öknen. Därav den insiktsfulla realism och beteendekunskap med vilken den skildras i fornegypisk konst. Här återfinns förutom lika grymma som detaljerade jaktscener, då gazeller jagas och dödas av hundar - hyenor - lejon - människor, även ljuvliga pastorala skildringar av hur ungarna för att undvika predatorer ligger tätt tryckta, platt mot marken, gömda bland växter. Bilder av ungar som diar och hur honan då lyfter på benet för att ungen bättre ska komma åt. Bilder av hanarnas parningsbeteende i samband med uppvaktning av honor. Bilder av när ungen föds. Skildringar av honor som lever tillsammans, två och två, av det enkla skälet att det just det året finns tillräcklig med föda i öknen. Annars levde Dorcas gazell ofta ensam. De har anpassat sig till ett ökenliv helt utan vatten. De tar den vätska de behöver ur blommor och blad. Nedanstående bild kommer från Nebamuns gravkamare, utställd på British Museum i London. Mannen till vänster bär en Dorcs gazelle.


Bildberättelserna återgavs överallt i det forntida Egypten. På tempelväggar, gravurnor, knivskaft, hårspännen och sminkdosor för att ta några exempel. Realism var och är en kärleksgärning. Det känns när man tittar på dessa bilder. Att de gjordes för över 4 000 år sedan betyder ingenting i det här sammanhanget. Annat än att de får bilderna som kommer en till mötes att bli än starkare.

All om detta och mer därtill står att läsa i Åsa Strandbergs doktorsavhandling, The Gazelle in Ancient Egyptian Art.

3 500 år gammal vinskörd

Vindruvorna hänger fortfarande på samma sätt här och var i sydeuropa.

3 500 år gammalt jordbruk

Här går karln först och plöjer och frugan kommer efter och sår.

3 500 år gammalt brödbak

Då som nu käkade man bröd. Finns fin skulpturer på kvinnor som knådar deg, men här får man se hela processen.

3 500 år gammal vinpress

Vin drack man. Kärlekssångerna handlar om att berusa sig. Med den man älskar och med vin.

3 500 år gammalt jobb

Jobba bör man annars dör man. Det gällde än mer då än nu.

3 500 år gammal kalasmat

Till ett bra kalas hör mycket mat. Här finns det mesta att sätta tänderna i!

3 500 år gammal fest

Då som nu ville folk ha skoj. Flickorna som spelade luta klädde upp sig oc gjorde sig fina, medan de som dansade klädde av sig.

3 500 år gammal kofösare

Killen är inte gammal. Boskapen magnifik. Målningar av detta slag fyllde hantverkarns gravar.

Faraos hantverkare

I byn Deir-el-Medina boddde faraonernas hantverkare. Och vilka hantverkare sen! Under 500 år blomstrade den. 1500 - 1000 före vår tideräkning. Det är också den by vars innevånare, liv och leverne vi bäst känner till från det forntida Egypten. De efterlämnade mängder av information. Allt från kvitton till rättegångshandlingar. Och när de inte jobbade på faraonernas gravar ägnade dom sig åt att utsmycka sina egna. Och dom är i mitt tycke vackrare än faraonernas. I hantverkarnas egna gravar möter oss en egyptisk vardag, vi slipper alla gudar och kungar. Men visst var det hissnande att först stå och beundra Sennedjems väggmålning, se hur bonden för 3 300 år sen använde sig av årder - inte plog - och sen lämna graven, stiga ut i ljuset och på fälten omkring sig se bönderna använda exakt samma årder som för 3 300 år sen ....

Egyptens träd

Att komma till ett land med en helt annan flora och fauna än vår är att bli barn på nytt. Man vet inte vad det är man ser. Allt reduceras till "träd" och "blommor". Det mesta är fullständigt okänt. Ett träd som ser ut som en kaktus? Ett 40-tal olika palmer? Men ingen papyrus? Var har den tagit vägen?

Med botaniska ögon blir faraonernas väggmålningar intressanta. I Karnaktemplet som tog 1 300 år att bygga, finns t ex en "botanisk trädgård". En farao som lagt under sig Syrien och Palestina lät avbilda dessa länders exotiska växter och djur. 297 arter. 8 är idag identifierade.

I Hatshepsuths tempel finns en serie väggmålningar som skildrar den berömda expeditionen till Punt ( Somalia ). Även där återges en rad växter, träd och djur. Fascinerande miljöskildring.

En fransk biolog berättade sen för mig om skillnaden mellan förr och nu. Papyrus är borta. Nilen är förorenad. Han jobbar därför på att återintroducera en rad försvunna arter. Men fattigdomen sätter hinder i vägen. Folk hugger ner träd. Man behöver bränsle.

3 880 år gamla fåglar

En med rätta berömd bild. 3 880 år gammal. I bakgrunden ett akacieträd med kraftig stam, grenar och vad som en gång var gula blomklasar. Fåglarna är lätta att känna igen: nilgås, stjärtand, törnskata, härfågel och en sädesärla.

Sennedjems gravmålningar

Sennedjems grav en fantastiskt väl bevarad. En landskapsmålning som tål att titta på. Den visar paradiset. Ett vattenomflutet sävfält ( vad annars i Nildalen som omges av öknar ), som odlas av Sennedjem och hans fru. Här uppfylls alla önskningar. Som det str i den egyptiska dödsboken: ..."där är du mäktig, upplyst och kan plöja och skörda, njuta älskog och göra allt som görs på jorden".

Första landskapsmålningen? Nebumans grav i Luxor

Den svenska populationen av sädesärlor är konstant, kanske det skett en liten minskning under de senaste åren. Antalet par beräknas mellan 500.000 - 1 miljon.

Den har sitt afrikanska urhem i Egypten. Under våren flyttar den över östeuropa hit upp. Det har gjorts ett 40tal återfynd i Egypten av sädesärlor som märkts i Sverige.

Sädesärlan finns också med på vad konsthistoriker kallar för en av de första landsskapsmålningarna, den i Nebumans grav i Luxor ( numera i Brittish Museum dit den fraktades av gravplundrare i början på 1800talet ). Den fågel som finns avbildad under kattens svans är enligt experter ( i standardverket "The Birds of Ancient Egypt" ) en sädesärla och inget annat. Färgerna till trots.

Den samlas kvällstid längs Nilens vassruggar för att övernatta i oerhörda flockar. Upp till 100 000 har setts vid ett och samma tillfälle. Dagtid ses den vandra omkring bland gaseller och getter. En och annan gång även sittande på en noshörning i södra Egypten.

Vårt namn sädesärla nämns första gången 1538. "Sädes" kommer av "säde, sådd". Det har säkert aatt göra med att sädesärlan anländer vid vårbruket och för vanan att följa efter lantbrukaren vid plöjning och harvning då den söker föda.
Den har även kallats för ängsärla, ringärla, kokärla, gråärla, vippstjärt, fåraspringaren och isspjärna. Den tillhör en av våra punktligaste flyttfåglar och brukar komma till Mälardalen kring 10 april.

Deir el-Medina III

För 30 000 år sedan flöt det vi idag kallar för den Blå och Vita Nilen samman. Ett nytt flodsystem bildades, och samtidigt började folk i nordöstra Afrika att anpassa sig till den enormt rika växt-, jakt- och fångstmiljö som Nildalen nu erbjöd. Vi ve att redan för 15 000 år sedan utnyttjades vilda ädelgräs av specialiserade samlare från Qadankulturen i norra Nubien och södra Egypten, men också att det inte ledde till någon egentlig odling.

Nildalens åkerbruk och boskapsskötsel utvecklades inom ramen för två skilda traditioner: en nordlig och en sydlig.

Den norra traditionen hängde ihop med vad forskarna kallar för det sydvästasiatiska stråsädskomplexet och finns belagd från omkr 5000 f Kr vid Faiyum väster om Nildalen och i Merimde vid deltat. Där odlades vinterregnsgrödor som korn, vete och lin och man höll sig med får, getter, svin och nötkreatur.

Den södra tillhörde det afrikanska sädes- och boskapskomplexet som täckte höglandsområden i centrala Sahara och Sahelområdet mellan Tchadsjön och Nilen. Här användes lokala afrikanska gräsarter som utvecklades sädesslag - det främsta var durra från 6:e årtusendet f Kr.

Från 4:e årtusendet f Kr fick den egyptiska delen av Nildalen sin form med sädesodling (korn och vete) och boskapsskötsel som ekonomisk bas.

Badarikulturen i mellersta Egypten (århundradena omkr 4000 f Kr) fick i Övre Egypten en direkt fortsättning i Amratian (Naqada I) och Gerzéen (Naqada II), två faser i en enhetlig materiell kultur med ett rikt keramikhantverk och en begynnande kopparmetallurgi. Det fördynastiska slutskedet kallas Naqada III och ledde fram till enandet av Övre och Nedre Egypten. Bland de neolitiska kulturer som samtidigt blomstrade söder om Egypten kan nämnas den nubiska A-gruppen.

Deir el-Medina II

Till det mest fascinerande med Deir el-Medina hör inte bara det vi idag vet om de som bodde och arbetade där. Utan dem inga pyramider, ingen konst. Vi har dessutom tillgång till några av de mer framträdande bybornas privata gravar. Vi har t o m namn på en del av dom!. Sennedjem, Pashedut och Irunefert.

Gravarna är lika enkelt som vackert målade och i Sennedjems fall finns inte bara hans yttre träkista utan också porträtt av honom och frun: bedjande, i arbete vid vårsådden, vid spelbord ( schack ?) etc.

Pashedut vet vi mindre om, men även han återfinns avbildad med sin fru Nedjembehdet- båda sittande i en båt på väg till underjorden. Irunefert bar samma titel som de andra, dvs "Servant in the Place of Truth". Troligen begravdes han tillsammans med sina föräldrar. Vi ve att fadern Siwazyt var präst, modern hette Tausret och att Irunefert själv var gift med en kvinna som hette Mehytkhati.

Iruneferts grav avviker ganska rejält från de övriga. Där återfinns inga vardagsscener, utan gravkammaren är fylld med strikt religiösa illustrationer. Här mistänker man att faderns inflytande låg bakom.

Bilder av Deir el-Medinas bevarade tempel finns här.

Deir el-Medina

På arabiska betyder Deir el-Medina "klosterstaden" . Den började byggas omkring år 1500 före vår tidräkning och är en guldgruva vad gäller fynd som belyser medelklassens liv och leverne i det forna Egypten. De hantverkare som bodde där kallade orten för "Pa-demi", "staden" men också Set Maa, "sanningens hem". Det är en av de bäst bevarade platserna i Egypten. Den ligger vid Thebe och beboddes av skickliga hantverkare - kopparsmeder, snickare, krukmakare, korgmakare, träsnidare, fiskare, trädgårdsmästare, vattenbärare etc etc. Kunskapen fördes vidare innom släkten, i regel från far till son. De bodde här med sina familjer och sin släkt. De avlönades inte med kontanter utan med varor av olika slag.

Det var dessa hantverkare som byggde och illusterade faraonernas gravar i både Kungarnas och Drottningarnas Dal. De var bättre utbildade och högre avlönade än merparten av sina samtida. De hade rätt till sidoinkomster genom att tillverka och sälja t ex möbler på marknaden i Thebe. De gifte in sig med folk från trakten och bad i lokala tempel. Kvinnans ställning var god. Flera av dem kunde läsa och skriva, det vet genom bevarade texter. Några hade officiella funktioner i templen, som sångerskor och prästinnor. En del textmaterial tyder på att kvinnorna hade äganderätt och kunde låta sin egendom gå i arv.

När Deir el-Medina var som störst bodde ett 70tal familjer inom murarna och ett 50-tal utanför. Genomsnittshuset bestod av fyra rum, ofta dekorerade. Den vanligaste figuren var Bes, förlossningens gudinna. Byn höll sig med egen domstol som sammanträde kvällstid / högtidsdagar och hade domrätt i mindre ärenden. Alla handlingar rörande egendom handlades t ex av domstolen. Brott som medförde dödsstraff hänskjöts till domstolen i Thebe. En del fascinerande rättegångsprotokoll har bevarats.