Efter att ha samlat brev, spridda minnen, lyssnat på äldre släktingar, sökt upp folk jag inte sett och mött på årtionden, sammanställt några böcker över de som betytt mest för mig - går det att dra några slutsatser? Knappast. I alla fall inga utöver de gängse. Släkten består ju av ett genomsnitt av svenska folket. Där finns hög som låg, sönderfall och sammanhållning.
Det går att ana konturerna av fem generationer. De dyker ofta upp och gör mig sällskap när jag springer eller simmar. Hugskott och insikter kommer lättare till mig ju tröttare jag är och skuttar häpna från far- och morföräldrar till barnbarn.
Varje generation, varje individ går förr eller senare de dagar, veckor eller månader till mötes då de fattar ett eller flera beslut som de sedan får avnjuta / betala för under resten sina liv. Det handlar om den tid då vi bryter upp, förälskar oss, avlar barn, skiljer oss, skaffar syndabockar och skuldsätter oss känslomässigt och ekonomiskt. En del kan då varken acceptera tidens gång eller förändringens hårda vindar. Generationsmotsättningar, lojalitetskonflikter uppstår, karaktärer och klasskillnader gör sig påminda.
Å andra sidan har en del lättare än andra att samspela i just såna situationer. Vid avgörande vändpunkter gör de vad de kan för att lösa upp alla knutar så gott det går, medan andra med liv och lust håller konflikterna vid liv. Intressant är då att se vilken roll som spelas av kvinnor och män.
En del har något i sin personlighet som inte går att få kontakt med. Det kan lika gärna kan bero på mig själv.
Det är lätt hålla de egna korten tätt mot bröster, hålla tillbaka obekväma fakta om den egna personen.
Vilka som verkar ha det svårast? Det är nog de som bär på en så stor sorg att de anser att det är för sent för försoning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar