Alla vill vara det. Lyckliga. Veta hur vi ska leva för att bli det? Men det är lätt att säga tulipanaros. Ta Leif GW Persson som exempel. Rik, framgångsrik, omtyckt men trasig som oss alla. I Leifs fall handlar det om mardömmar. Fritt fall natt efter natt. Knappt tabletter hjälper. Inte sprit heller. Kolla den här intervjun på SVTPlay.
Dagens lyckojakt är inget nytt. Reklamen klår oss på pengar och säljer livstilar, resor, kläder med lyckoargument typ - gör det innan du dör. Åk transsibiriska för 46 000. Eller bygg swimmingpool för 81 000. Eller köp en Iphone.
Det som gör dom gamla grekerna intressanta, är att de lägger sig i våra irrande samtal. De var lika vilsna som vi. Det gör att jag undrar om vi är uppdragdragna, förprogrammerade speldosor eller inte? Pyntar oss med lånta fjädrar? Eller är bara ett snöre som håller ihop buketten?
Inte bara vanliga egyptier eller greker brottades med frågan om meningen. De fann naturligtvis olika svar. De grekiska filosofer förde upp frågan på en abstraktare nivå och kallade sin debatt för den om "eudaimonia" = lyckan, glädjen, självförverkligandet.
Det gällde att leva så väl som möjligt. I alla avseenden. De var överens om en del. Att vägen gick genom "ataraxia" = ett liv utan ångest, ett liv i balans. Gick det en väl skulle man inte förhävas, gick det illa skulle man inte förtvivla. Det gällde att uppnå kontroll över, balans i det egna känslolivet.
Syftet var att undvika att ångesten tog över, kastade en hit och dit som en kork på vågorna. Men när det kom svar på frågan hur man skulle leva och föra sig för att uppnå "ataraxia", skilde sig vägarna åt. Vi fick tre klassiska, grekiska, filosofiska skolor: stoiker, epikuréer och skeptiker.
Vilken sort är Leif G W? Expressen, Sydsvenskan, UNT, Norrköpings Tidningar, DN,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar